Med en vecka till julafton...

Jag har tillbringat några dagar i Storstan. Med en vecka kvar till julafton glittrar det och glimmar det i galleriorna. Glänsande kulor och skimrande slingor överallt, glansbilder av den härliga julen. Den som kommer till oss efter att vi inhandlat de rätta presenterna och paketerat in dem i skimrande papper och bling bling. Den som kommer till oss i det välstädade och trendigt pyntade hemmet, där den rätta maten står på bordet.

Överallt den glättiga julmusiken som en hinna mellan oss och den blödande världen. Den förrädiska doften av saffransbröd och glögg som skapar distans till flyktingströmmar och förhöjt terrorhot.

Kanske är det för att jag själv förändrats som jag har allt svårare att uthärda den kommersiella julen? Kanske är det för att jag insett vilket ekologiskt fotavtryck julen kan - man inte alls behöver! - bära med sig som överflödet sticker mig mer och mer i ögonen? Kanske är det för att jag sett in i ett ensamkommande flyktingbarns ögon som jag har så svårt att överösa min familj med materiella gåvor? Kanske.

Men visst vill jag ha julstämning. Jag tänder ljusen i adventsstaken och jag dricker lite glögg. Jag bakar julbröd och klär den gröna granen. Jag sjunger julsånger och lyssnar på julradio. Jag skriver kort och slår in några få paket. Jag saktar ner och ber om att tröttheten ska lätta och den stilla glädjen infinna sig.

Jag längtar efter änglasång och evangelium. För mig själv och för världen.

Dagen efter Paris

Igår var det definitivt skumpaläge: världens ledare beslöt sig för att rädda planeten! Hemma hos oss har vi de senaste veckorna febrigt följt rapporteringen från klimattoppmötet, vi har hållit tummarna och korsat fingrarna. Igår andades vi äntligen ut - det blev ett avtal, ett hyfsat bra avtal, till slut!
Precis som alla skriver: det här avtalet är historiskt, en vändpunkt. Det är första gången i historien såhär många länder kan enas om ett mål av denna kaliber. Temperaturhöjningen ska hållas rejält under två grader, helst under en och en halv. Vi ska samla alla resurser för att minska utsläppen av växthusgaser, vi ska ställa om till annan typ av energi. Och de flesta ser väl då framför sig en fossilfri framtid, hoppas jag. Vi ska också arbeta för biodiversitet och resilienta ekosystem. Bland annat.
Själv tänker jag att avtalet är fantastiskt. En milstolpe värd att fira. Jag vill verkligen att vi ska nå målet, alternativet att inte göra det ter sig alltför skrämmande. Men jag funderar på hur vi vanliga människor kan bidra till att målet nås. Hur kan jag som gräsrot göra mitt eget liv klimatsmart? Hur kan jag bidra till att lokalsamhället ställer om? Vad betyder egentligen klimatneutraliteten, hållbarheten och motståndskraften i praktiken? Jag hoppas att expertsvaren på dessa frågor snabbt når oss och hjälper oss att förändra våra liv i rätt riktning.
Just idag vill jag ändå lyfta upp fyra områden där du och jag med relativt små insatser verkligen kan göra en skillnad. Var och en av förändringarna kan tyckas liten, men när den multipliceras med hundra, tusen eller en miljon... Då händer det saker på riktigt!
1. Energiförbrukning: vi kan köpa grön el, sänka inomhustemperaturen, installera luftvärmepump, släcka lampor och spara på varmvatten
2. Mat: vi kan äta mera vegetariskt, närproducerat och egenodlat - och se till att det blir mindre matsvinn...
3. Transporter: vi kan gå, cykla, åka kollektivt, minimera flygandet och bilandet
4. Konsumtion: vi kan införa köpstopp, satsa på secondhand och återbruk, välja ekologiskt, köpa tjänster iställetför varor, köpa lokalproducerat, föredra rättvisemärkt...
Frågan är dock om detta räcker... Någonting säger mig att vi inte kommer kunna äta den här kakan och ha den kvar. Vi kommer behöva ställa om, lära oss leva på ett annat sätt. Kanske byta ut ekonomismen mot planetarismen? Skippa den kapitalistiska hederskulturen (som Patrik Hagman så träffande kallar den) till förmån för något annat, bättre. Sluta låtsas som att det handlar bara om clean tech och gröna innovationer. Förstå att vi levar av moder jord. Att vi andas hennes luft och dricker hennes vatten.
Tänk om vi kunde transformeras så att vi såg hela helheten, snarare än de små delarna? Kanske kunde då omsorgen om naturen, djuren och varandra bli ledstjärna för våra handlingar? Kanske är det först då vi verkligen lever inom planetens gränser...

Skickat via Blogsy

Till minne av en tant

Jag åkte tåg med några härliga människor härom kvällen. Det blev tal om allt från lycka (om den nu finns) och förnöjsamhet (hur den nu ser ut) till frågan om det alls kommer finnas en levande bygd utanför storstäderna om tjugo år (vad man nu menar med det uttrycket). Sällskapet skingrades, men tankarna dröjde sig kvar.

I helgen fick jag veta att en av de mest varmhjärtade och skärpta tanterna jag mött i mitt liv gått ur tiden. Hon levde merparten av sitt liv i kanten av en åker, bredvid en stillsamt strömmande å. Hennes vardag och epicentrum fanns i ett litet hus på landet några mil från vår lilla stad. Hon (och hennes man) var strävsam småbrukare. Hon var den levande landsbygden i egen hög person! Hon hade såvitt jag vet inte rest så mycket och absolut inte jorden runt, hade ingen "livsstil" och sprang aldrig efter trender och andras tyckanden.

Däremot hade hon tid att lyssna och tala med eftertanke. I hennes kök stod radion ofta på och försåg henne med både färska nyheter och djupare analyser, och högarna med bibliotekslån lät henne röra sig fritt genom tid och rum och bilda sig långt mer än mången av oss som ständigt har hela nätet till förfogande. Hon hade en integritet och en livsvisdom som räckte för flera. Hon visste mycket om dem som gått före, hon kunde namnen på alla gläntorna, åkrarna och tjärdalarna på en mils radie. Hon var en av dem som kunde berättelsen om min mammas släkt och platsen de gjort till sin i generationer. Nu är hon borta och jag känner saknad och samtidigt tacksamhet. I hennes kök fanns det nämligen oändligt med rum för både den lilla människan och den stora världen.

Jag har ingen aning om huruvida hon var lycklig, men jag vet att hon var förnöjsam. Hennes 90-åriga ekologiska fotavtryck här på jorden var inte stort, men intrycket av hennes tillvaro här är desto större. Hon var extremt hållbar, i många avseenden.

Om vi antar att lycka inte är ett tillstånd, utan en guldkant i livet, har vi då lättare för att leva i förnöjsamhet? Om vi inser att förnöjsamheten är relativt oavhängig våra materiella tillgångar, kan vi då leva i frivillig enkelhet, nöjda med det vi har istället för att ständigt jaga efter mer i ekorrhjulet? Om vi inser att allt hänger ihop, också staden och landet, kan vi då leva i respekt och harmoni med oss själva och varandra? Jag vill tro det. Jag har sett glimtar av det. I mina samtal med en underbart tant.

Skickat via Blogsy

Rädda klimatet - nu!

Vi vet ju alla att det är klimattoppmöte på gång i Paris. Viktigt, viktigt! Och visst är det värdefullt att världens ledare samstämmigt visar upp sig och talar om att det är dags att gå från ord till handling, att vi måste nå tvågradersmålet. Absolut! Ändå är jag lite rädd för tendensen att skjuta över ansvaret för klimatet på Någon Annan... För faktum är ju att det är BÅDE makthavarna OCH vanligt folk Som du och jag som måste göra något. Vi alla tillsammans måste förändras, om det ska bli en bestående och verkningsfull förändring.

Imorse (o)roade jag mig med att fylla i både www.klimatkontot.se och wwf:s fotavtrycksmätare. Jag har gjort dem båda förr och jag visste vartåt det lutar: också jag har en bit kvar att gå. Jag borde nämligen näst intill halvera mitt årliga Co2-utsläpp och mer än halvera mitt fotavtryck för att leva hållbart på riktigt.

Det finurliga med mätare av detta slag är ändå att de ger en vink om hur min egen livsstil faktiskt är kopplad till den större helheten. Att jag flyger x antal timmar mindre per år spelar faktiskt roll. Att jag äter övervägande vegetariskt likaså. Att vi som familj sänker inomhustemperaturen, sparar vatten och låter bli att inhandla senaste teknikprylarna, modeplaggen eller inredningsprylarna har verkligen betydelse!

Under de fem senaste åren har mina avtryck därför stadigt sjunkit, lite i taget. Det är uppmuntrande och sporrar till att fortsätta på den inslagna vägen. Varje gång jag gör testerna får jag en puff i rätt riktning. Testa gärna du med!

 

Skickat via Blogsy

Adventsberättelser

Så är det äntligen advent, en av mina favorittider på året! Efter en november med så många tunga känslor: en värld som blöder, människor på flykt, ett klimat som verkligen måste räddas nu... Så skönt att få vila ett slag i förväntan.
Hos oss har vi nu plockat fram vår hög med böcker som handlar om advent och jul. Det är favoriterna vi återkommer till och aldrig tröttnar på, böckerna vi läst sedan antingen vi själva eller barnen var små. Här finns berättelserna om rådiga och varmhjärtade tomtar, finurliga barn, gubbar och gummor som sätter julig guldkant på de mest spartanska omständigheter. Här finns symbolerna, orden och bilderna, som vittnar om en värld där kärleken är starkare, gemenskapen större, framtiden ljusare.
Idag njöt vi av den första berättelsen: storasyster började högläsa Erik Forsmans "Här kommer tomten!" och det på dialekt. På ett ögonblick fick det mig att minnas min farfars berättelser om jularna i förra seklets början, livet i byn bortom skogarna, i en tid när allt var annorlunda och människorna ändå som vi.
Nu sitter jag här när kvällslugnet lagt sig. Jag tänker på berättandes kraft, på ordens magi, på den narrativa konstruktionen av verkligheten. På det fantastiska som händer när vi delar ett berättarögonblick, här och nu.
Och jag vet att det jag verkligen vill ge mina barn och mig själv och den värld som gått sönder just nu är adventsberättelser om hopp och glädje. Berättelser som bär.

Skickat via Blogsy

Spindelliv

Igen sitter jag här med många trådar spretande i alla riktningar... Roliga trådar, spännande trådar, viktiga trådar. I ärlighetens namn även en och annan jobbig tråd. Jag känner mig som en spindel - jag spinner tråd och väver nät. Blir på något sätt fångad i och av mina fantastiskt underbara och/eller utmanande projekt som handlar om sånt jag anser är centralt i mänskligt liv och leverne.

Häromdagen lärde jag mig något nytt: att spindeltråd är naturens egen superfiber. Att den är stark som ståltråd, seg som nylontråd. Att det byggs upp lite som ett musikstycke komponeras - det kan finnas harmoni, trots att strukturen inte är perfekt.

Nu undrar jag om spindeln någon gång känner att den vill sluta spinna tråd och ta en tankepaus istället? Bara sitta där och andas lite, begrunda världens gång, lyssna till suset i trädkronorna? Beundra mönstret i nätet - det som vanligtvis framträder först senare... när man spunnit och vävt ett bra tag? Känner månne spindeln att den skapat något som bär? Vågar den lita på kraften i sitt verk? Kan den månne ibland släppa taget och lita på att ankarlinan håller?

Det finns nog en och annan som längtar efter att kunna spinna nätverken i sitt liv så att de håller, som önskar att tilliten till ankarlinan vore stark som spindeltråd. Jag är själv en av dem. Och just ikväll undrar jag om inte hemligheten är just att harmoni inte skapas genom perfektion. Det är åtminstone en trösterik tanke...

Bilden "Entangeled" är hämtad från Creative Commons:Will.

Pirkko Lindberg!

Nästa tisdag kl 19 på biblioteket i Jakobstad kan du höra Pirkko Lindberg tala om sin bok Fukushima för evigt och visa bilder från sin resa dit. Garanterat hörvärt!

"Om jag bara..."

Häromveckan skrev Sofie Björkgren-Näse på Andetag ett träffande inlägg om If Only-tänk och vad det kan göra med oss människor. I samma veva läste jag också Maria Sundblom-Lindbergs kolumn i Kyrkpressen om hur trånga berättelser om hur livet "borde" vara kan snärja oss och vår ibland hjälplösa, mänskliga, ofullkomlighet i sitt garn.

Båda texterna har hög igenkänningsfaktor. Jag lever ju av och till med skenverklighet och glansbilder själv. Tankar som ligger där och lurar i den snabbt snurrande vardagen. Föreställningar om Det Goda Livet, ständigt på lut bakom den ena eller andra omständigheten: "Om jag bara inte hade så mycket jobb, kunde slappna av, fått sova hela natten, hunnit ta en promenad och yoga och äta nyttigt och spendera mer tid med familj och vänner..." Just den typen av "Om jag bara..." upplever jag närmast som kloka signaler från mitt inre. De är varningsklockor som ringer när tempot blir för högt och kraven för många, när mina grundläggande behov inte fylls i livets här och nu. De berättar att jag behöver ställa om och se till att ordna mitt liv så att jag återfår balansen. De är viskningar från min inre vägvisare och till dem vill jag lära mig att lyssna lyhört.

Och samtidigt en helt annan, mycket mera förrädisk, typ av "Om jag bara..." som jag vill lära mig att leva utan. Tankar som göds i glassiga magasin och sociala medier. Föreställningar om att Det Goda Livet är aktivt och stilrent.  "Om jag bara kunde resa långt och ofta, köpa nytt och trendigt, bo snyggt och personligt, träna mycket - gärna springa långt och lyfta tungt..." Som om livet skulle handla om att prestera och polera - att ständigt maximera upplevelser på olika sätt. Som om det som är - den som är - just nu inte vore gott nog i sig. Livet som ett projekt. Livet som en tillrättalagd dramaturgisk kurva, en berättelse skriven med rätt metaforer.

Men tänk om det är så att det lyckliga, lyckade livet snarare handlar om att sträva mindre - och just därigenom leva mer? Om att lära sej förnöjsamhetens och förtröstans gåta. Om att acceptera att allt faktiskt har sin tid, om att upptäcka de små nyanserna, om att vila i det som är. Också när livet skaver eller osäkerheten fladdrar i bröstet.

Just den här kvällen är jag trött, men ändå tacksam och fylld av tillit. Just ikväll kan jag känna ända in i hjärteroten att det är ett privilegium att ha både ett krävande jobb och en familj jag längtar till och ett stökigt hem och en brokig släkt och kloka vänner jag hinner träffa alldeles för sällan. Att det är som det ska - att aldrig riktigt räcka till och ändå alltid räcka till. Att det är helt okej och otroligt hållbart att vara good enough.

Fukushima för evigt

I juni, när jag gjorde min road trip to Pyhäjoki, fick jag ett exemplar av Pirkko Lindbergs bok "Fukushima för evigt" (som utkom våren 2015) i min hand. Pirkko är sedan länge en av mina favoriter bland de finlandssvenska författarna. Hennes bok "Tramp" (från 1993) hör fortfarande till de böcker jag allra helst läser om. Genom den gjorde jag själv en resa planeten runt, genom den vidgades mitt intresse för miljöfrågor och människorättsfrågor, genom den såg jag världen med lite andra ögon. Mera hoppfulla, faktiskt!

I sommar läste jag så reportageboken "Fukushima för evigt" och upplevde än en gång en slags synvända. Jag fick genom Pirkkos berättelser ta del av hur människor i Japan lever och tänker efter det som hände i Fukushima den 11 mars 2011. Tsunamin och de påföljande härdsmältorna ställde på ett ögonblick hela den högteknologiska kulturen på ända: tilliten till auktoriteter, myndigheter, medier visade sig vara förrädisk. Jag läste om människornas oro över ett liv i strålning: föräldrar som inte längre vågar låta barnen äta inhemsk mat och leka i parken, bönders vars grödor nu visar höga halter av radioaktivitet, unga människor som känner sig tvungna att börja om - att flytta bort från de farliga zonerna. Det blev fullständigt uppenbart att det som hände där också kan hända här! Vad än kärnkraftslobbyn försöker få oss att tro...

I Pirkkos bok träder de vanliga männen och kvinnorna och barnen fram. I deras berättelser om en upp-och-nervänd verklighet blir konsekvenserna av kärnkraften så tydliga. Olyckor är inte något som bara händer "någon annanstans, någon annan gång" - kärnkraften som energiform är i sig själv en rysk (!) roulette. Den är ett spel med mycket höga insatser och ingen - absolut ingen - kan garantera dess säkerhet. Och när det som egentligen inte kan hända (för att det är för osannolikt) ändå händer - då förgiftar den både land och hav och förstör vår mat och vår hälsa. Här och nu.

Häromdagen fick jag en serie fantastiska bilder från Fukushima i min feed på Facebook. Den polska fotografen Arkadiusz Podniesinski har gjort en fotoresa i den s.k. Exclusion Zone runt kraftverken i Daichii och det är bilder som verkligen berör. Och jag tänker att Pirkkos besök är angelägnare än någonsin! Vi måste våga och kunna tala om kärnkraftens mörka sida och fråga oss om det verkligen är värt att ta risken - bara för vår egen girighets skull. Jag anser ju som bekant att det under inga omständigheter är det.

Tisdagen den 3 november kl 19 kommer Pirkko Lindberg på författarbesök till Stadsbiblioteket i Jakobstad. Hon berättar om boken och visar bilder från sin resa till Japan och vi får möjlighet att ta del av hennes intryck och tankar. Kom gärna och lyssna - det blir garanterat en intressant kväll!

PS. Om du missade Spotlight om ekonomin i Fennovoimas projekt i Hanhikivi häromdagen kan du se det via Arnenan här. Apropå girighet...

Lyxigt nyttigt mellanmål!

Plötsligt slog sötsuget till där jag satt i allsköns ro framför datorn... Jag ville ha kaffe och något smått, gott, sött! En snabb check i gömmorna avslöjade att förrådet av mörk choklad var tömt - men ett tu tre sitter jag nu här en kvart senare och njuter:

Det blev nämligen raw food bollar enligt principen man tager vad man haver!

En näve dadlar, en deciliter mandelmjöl, ett par msk kakao, lite carobpulver, en msk kokosolja och en gnutta vaniljpulver. Mixat - och nästan klart! Jag rullade ett par av bollarna i kokos och lät resten stå som de är i väntan på övriga familjens önskemål. Dessa bollar funkar jättebra bra att rulla i kakao eller carob eller hackad mandel, helt enligt tycke och smak.

Att så var det med den saken! Lyxigare och nyttigare mellanmål får man leta efter :)

 

 

Skickat via Blogsy

Tankar om natten

Jag somnar sent av grubbel och jag vaknar tidigt. Jag ligger där och vrider och vänder mej i gryningen, timme efter timme. I min egen trygga säng. I rummen intill sussar barnen och mannen i mitt liv. I huvudet mitt snurrar tankarna. De är som ett stort och virvlande nystan som jag inte lyckas greppa.

Det är bilderna från min feed, från TV-nyheterna och tidningarna. Det är barnen och kvinnorna, mest. Det är männen som går före. Det är alla de som dukat under. Det är alla de hungriga, trötta, hemlösa medmänniskorna på flykt genom världen.

Det är orden. De sorgefyllda, de uppgivna, de ursinniga, men också de skenheliga, de urvattnade och de kärlekslösa. Det är brottstycken av statistik, det är flashig grafik och torra fakta.

Det är överflödet och bristen. Det är handfallenheten och handlingskraften. 

I gryningen återkommer några rader från Nya Testamentet. Jag blir inte kvitt dem, de tränger sig på.

"Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig."

Och på något sätt gör de allt så befriande enkelt.

Skördeglimtar, del två

Just nu kombinerar vi arbetsliv med bondeliv: vi skördar och skördar, hemma och i odlingen på landet. I mitt förra inlägg delade jag med mig av det vi odlat fram i vår trädgård i stan. I det här inlägget ska ni få några glimtar från våra 200 kvadrat på vischan. Såhär såg åkern ut för någon vecka sedan:

Egentligen borde jag väl lägga in bilder av både "före" och "efter" - så att ni skulle se och förstå att vi startade med en totalt igenvuxen äng för ett år sedan i slutet av november. Vi hade länge letat efter lämplig odlingsmark och insåg sen att vi inte alls behövde gå över ån efter vatten - istället kunde vi låta plöja upp den plätt som finns nedanom sommarstugan och testa att odla där. Vilket vi alltså nu har gjort, med vissa om och men. Plöjningen fick vi dessvärre till först när frosten nupit. Vårens harvning blev av innan jorden riktigt torkat upp. Och sedan var det ogräset... Det ligger ett antal dagsverken bakom den jord vi sedan slutligen kunde så och sätta i. Rätt många skottkärrslass med kvickrot och duntrav och lite annat. Men därutöver - ungefär sedan första veckorna i juli - har vi bara upplevt glädje och flyt! Och nu skördar vi bokstavligen frukterna av vår galna idé och allt vårt arbete.

Vi har tagit tillvara cirka 3 liter vardera av blåärter, gröna ärter och bondbönor. Alltsammans har vi nu på tork för att kunna spara inför vinterns behov. Hur mycket brytbönor vi fått är svårt att uppskatta - vi har skördat en del varje vecka under augusti och nu har jag dessutom förvällt och fryst in kanske fyra liter.

Kålen har gått jättefint. Vi har fått kanske 20 broccolihuvuden och massor av grönkål. Båda sorterna har vi ätit färska, men grönkålen har jag också fryst in för vinterns behov. Jag brukar skölja och grovstrimla grönkålen och frysa in motsvarande 5 blad i en påse och det verkar vara en bra "portionsstorlek". Grönkål tycker jag är perfekt som chips, men också i paj och soppa. En ny favorit för i år är att finstrimla den, pressa lite citron över och strö lite hackade nötter eller frön över och sen äta som sallad. Supergott & massor av C-vitaminer, dessutom.

Gurkväxterna är ännu på kommande, men få se om de hinner mogna innan hösten är här. Vi börjar ana att vi borde ha gett dem en lite kraftigare jord att växa i för att riktigt få se dem ge skörd, så nästa år blir det att öka mängden kompost och dynga på den ytan i vårt växelbruk... Rotsakerna - morötter, rödbetor och kålrot - växer ännu, liksom potatisen. Dem ska vi ta tillvara innan frosten kommer och stuva in i vår matkällare under köksgolvet. Mängden vågar jag inte sia om, men i bästa fall har vi så det räcker en bit in på det nya året!

Att ha tillgång till färska grönsaker, odlade på egen jord och alltid nyskördade (bokstavligen från jord till bord) känns otroligt kul och väldigt lyxigt! Det ligger något fantastiskt befriande i att vara självförsörjande, om så bara för en del av året och på en del matvaror. Det ger glädje och inspiration för kommande säsonger och redan nu planerar jag hejvilt för nästa år. Att vi överhuvudtaget fick en sån här skörd år ett känns över förväntan - och jag vågar tro att med en annan väderlek och en jord som blivit lite mera ompysslad kommer vi att kunna glädjas ännu mera nästa år. Och är det nån där ute som ännu tvekar inför att ta steget in i odlarvärlden så vill jag bara säja att det är verkligen värt besväret. Just do it!

Skördeglimtar, del ett

Nu - äntligen! - växer det så det knakar i vår trädgård! Vi skördar och skördar... Basen i vår matvardag får vi nu så gott som helt från eget land. Det blir mycket grönsaker och mycket bär. Vi vuxna äter ofta vegetariskt, men kompletterar med kött och fisk från REKO. Det känns fantastiskt att få leva så och jag hoppas att fler vågar prova odla sin mat hemma i trädgården! Sammantaget har vi inte satt särskilt mycket tid och energi på vårt odlande. Det är faktiskt rätt magiskt att Moder Jord är så generös: att allt vi behöver göra är bereda lite mark och pluttra ut lite frön och så en dag finns där mat att äta...

Här får du några glimtar från våra olika odlingsrum i hemmaträdgården just nu:

I fyrfältet på framsidan växer squash, pumpa och gurka i ruta ett. Squash får vi nu minst en om dagen, pumpa och gurka är på gång. I ruta två har vi kålväxter och där kan vi skörda fina broccolihuvuden, typ ett par stycken i veckan just nu. Vitkålen och rödkålen har tyvärr haft påhälsning av kållarver, så där får vi se om vi alls kan ta tillvara någonting av de håliga huvudena... Grönkålen verkar däremot ok, änsålänge. I ruta tre har vi skördat jordgubbar och i ruta fyra sparris (tidigt i somras) och nu får vi ringblommot att göra olja och salva av. Jag ska skriva mer om det längre fram. I mitten växer oreganon över alla breddar, till vår och insekternas stora glädje. Där skördar jag inget detta år, utan tänker att det är ett av sätten att motverka bidöden vi tyvärr läst mycket om på sistone...

I pallkragarna gjorde jag ju en semivarmbänk i maj. Där har vi skördat både sallat och mangold i överflöd fram till nu. Just nu växer krassen helt galet, som ni ser. Förutom att den är fin att se på använder vi den till att piffa upp sallader med och med sin kryddiga smak och intensiva färg är den perfekt just till det! Syra och ruccola finns också i pallkragarna här, fast de nu inte fastnade på bild ;)

På bakgården har vi bär av olika slag. Smultron skördar vi och äter oftast färska till våra kvällssmothies. Häromdagen fick de komplettera det alternativa fredagsmyset: våfflor med grädde och bär. Krusbären har vi redan gjort marmelad av och nu ska jag göra saft av det som är kvar på de två buskarna. Vinbär får vi rätt lite av i år, men lite saft ska det nog räcka till!

Vår cirka fyra meter långa hallonhäck har dock gett bra skörd, kanske fyra liter, och somt har vi fryst in och somt har vi ätit på direkten (vilket jag faktiskt ur näringssynvinkel tror att är det bästa). Till nästa år får vi nog ändå lov att både gallra bland plantorna och fixa bättre stöd, för just nu hänger de både hitåt och ditåt. Men goda är de förstås ändå!

I "sammelsuriefältet" finns potatis, bönor, ärter och spenat. Allt växer bra och just nu skördar vi potatis och spenat. Bönorna blommar, ärterna (en blåärt man kan lagra) är starkt på gång.

Barnen har på egen begäran ett eget land med gurka, morötter, sockerärter, jordgubbar och ringblommor. Här har vi just nu de finaste morötterna och godaste sockerärterna i hela trädgården!

Kryddor har vi längs med hela stenfoten längs sydsidan och de trivs verkligen där. En del är ju mest ögonfröjd (som isopen i förgrunden) medan en del tas tillvara för vinterbruk (som libbstickan strax intill). Mynta av olika slag, citronmeliss och timjan är fina till kvällste, men också bra att klippa in och torka. Tillsammans med blad från smultron, vinbär och hallon kan de bli härliga sommarblandningar att njuta av när höstrusket kommer.

Utöver det vi odlar här hemma i stan har vi ju också en liten experimentåker på landet som småningom börjar ge skörd, den också. Ett inlägg om den kommer inom kort - och i det några tankar om vägen till självförsörjning 2.0 i en akademisk konstnärsfamilj. Håll utkik!

 

Skickat via Blogsy

Hållbart liv

Det har varit mycket på gång den senaste tiden... Nu sitter jag här och hämtar andan lite, låter upplevelserna sjunka in. Förra veckan var en sån märklig mix av aktivism och livsnjutande. Ena stunden på favoritstranden med sol, vind och vatten mot huden - nästa stund engagemang för att stoppa vannsinnesprojektet i Pyhäjoki. Det hållbara livets två ytterligheter.

Grön picknick blev en veritabel succe! Uppemot 200 personer dök upp för att minnas det som hände i Hiroshima och påminna om att vi varken vill ha eller behöver kärnkraft för ett gott liv. Stämningen var otroligt fin. Varma och vänliga människor, brokiga filtar och korgar och kylväskor. Gemenskapen och styrkan i att stå upp för det man tror på. Och musikerna var så innerliga, de som talade var så närvarande och tydliga. Det var uppenbart att här finns både vilja och kraft för förändring! De pins jag tagit med mig för att dela ut gick åt som smör på heta stenar, många kom fram och tackade för att vi tagit initiativ till picknicken och media var verkligen på alerten med både radio, TV och tidningar på plats. Jag är oerhört glad att vi inom Jakobstad för hållbar utveckling drog igång evenemanget och jag är säker på att det kommer att föda fler initiativ till hur vi kan fortsätta vårt arbete för hållbarhet på många olika sätt.

Jag tror att den yttre hållbarheten är tätt tvinnad med den inre hållbarheten, att de ömsesidigt förstärker varandra. Att engagera sig, att arbeta för något, att bidra med sitt kunnande eller sin närvaro eller sin humor ger inre styrka. Om det sedan gäller att sortera sopor eller odla sin egen mat eller köpa grön el eller ekomat - de handlingarna ger så otroligt mycket mer än de tar. Och den inre styrkan ger i sin tur mod att göra mer. Kanske inte rädda hela världen, men däremot göra det jag kan just här och just nu.

Jag tror att vi mäniskor mår bra av att ta ansvar. Av att bry oss. Av att läsa på och lära mer. Av att tro och se att det går att förändra världen, inte var och en ensam, men många tillsammans. Strävan efter ett hållbart liv ger både mål och mening. Ett mål och en mening bortom den futtiga individualistiska maximeringen av lycka eller vinst för mig och mina närmaste.

Jag tror också att det är livsviktigt att måna om sin inre hållbarhet för att orka jobba med den yttre. Att stanna upp, att reflektera, att vila, att fylla på reserverna. Att vistas mycket i naturen och hämta kraft. Att oftare lyssna inåt, att respektera vad den inre rösten vill säja. Att ta hand om sig själv - inte som ett självändamål, utan för att det gagnar helheten i livet. Att våga släppa gamla tankemönster och ta till oss nya.

När vi som individer gör det kan vi bryta gamla ohållbara mönster som sårar planeten, varandra och oss själva. Och när vi gör det tillsammans, som kultur - då kan vad som helst hända!

Skickat via Blogsy

Grön picknick - nu om någonsin!!!

Förmiddagens besked om att Fortum och SRV går med i Fennovoima och Outokumpu ökar sin andel är beklämmande. Inte bara för att bygget i Pyhäjoki i värsta fall faktiskt kan bli av - fast det ska vi kämpa mot med händer och tänder! - utan för att det visar att allt inte står rätt till i republiken Finland idag. En sådan politisk kohandel som Olli Rehn & company gjort den senaste tiden är svårslagen. Förtroendet för honom och hans gelikar är därmed utraderat. Likaså för de statliga aktörerna inom Fortum och Outokumpu. De representerar då inte folket i den här frågan, milt uttryckt! Däremot nog snikenheten.

I en demokrati borde det inte vara möjligt att agera på det här sättet. Man borde respektera folkviljan och lagens anda. Nu är det uppenbarligen ekonomivälde som råder. Eller i värsta fall en finlandisering som vi inte sett maken till sedan landsfader Kekkonens dagar. Den vidunderliga trojkaregering vi har gör krumbukter både i öst och i väst, men det vet vi nog alla, att man inte kan äta kakan och ha den kvar...

Mot bakgrund av dagens turer vill jag bjuda in till Grön picknick - Vihreä piknik imorgon kl 12 i Skolparken i Jakobstad. Picknicken ordnas av gruppen Jakobstad för hållbar utveckling. Vi samlas där för att visa att vi minns det som hände i Hiroshima och för att visa att vi hill ha en värld utan kärnkraft. Inte i Pyhäjoki och inte någonannanstans heller. Nu är det viktigare än någonsin att vi visar var vi står!! Att vi inte resignerar. Att vi oförtrutet kämpar vidare. Också i den här snåla motvinden. I Estland sjöng man sig fri från Sovjetunionen... Det finns en enorm kraft i gemenskapen bland människor. Låt oss använda den nu!

PS. Om du inte kan komma till Jakobstad kanske du kan ordna din egen picknick? Samla några vänner och sätt er ner och klura på hur ni kan jobba för en värld utan atomernas mörka kraft.

 

Skickat via Blogsy

Sinnesro

ett dygn "bortom allt välgjort" - i skogsbacken vid den lilla sjön. regn mot tak, vajande träd. enstaka fågelrop som ekar. en sal, en matta, en filt. tid att landa i kroppen. tid att andas lugnt och djupt. tid att låta sinnet finna ro.

däremellan: bastu, goda samtal med fina människor, mat, sömn. jag sover i Lyan, på några meters höjd över marken. i ett trädhus som vaggar mej stilla. kanske var det såhär det var tänkt? höra och känna naturen hela tiden. känna sig själv som en del i Det Stora Hela.

hämta kraft, påminnas om det som är viktigt, känna efter vad kropp & själ behöver för att må bra. påminnas om att leva så. vila och återhämtning och ändå (eller kanske just därför?) inre utveckling. oftare utöva min förmåga att stanna upp och reflektera. och finna att allt är väl, allt är som det skall. livet har sin gång. allt jag är med om har sin mening - också det krångliga och svåra. känna styrkan i att bara vara. och veta ända in i hjärteroten att allt jag gör kommer ur vem jag är. och att allt jag behöver egentligen finns där redan.

mitt dygn i skogsbacken vid den lilla sjön blir ovärderlig kompasstid. jag lyssnar inåt och tar på nytt ut riktningen, känner in vilken stig jag vill och kan följa nu. sinnesro! tack, Emmes Retreat för att ni finns och för att ni ordnar! vi ses snart igen <3

Mejla Fortum!

Kärnkraftssoppan kokar vidare, med allt märkligare ingredienser... Skulle man inte veta bättre, så skulle man tro att det är en rötmånadshistoria vi tar del av! Det är bulvaner och Wikileaks och ryska semesterresor för ministrar och löften om att regeringar inte ska blanda sig i.

En sak som står klar är dock att statsägda Fortum (som alltså indirekt ägs av dej och mej) kommer att ha en nyckelroll i hur det blir med ägarstrukturen och därmed bygglovet för Fennovoima. En skärmdump visar bolagets strategi och värderingar:

För egen del läste jag den imorse och tyckte det var dags att sända lite feedback till bolaget. Skulle jag ha dem som elleverantörer skulle jag definitivt byta bolag i väntan på en trovärdig satsning på sol- och vindenergi och en avveckling av sina kärnkraftsintressen! Vilken i och för sig är helt osannolik, eftersom man i nuläget är delägare i kärnkraftverken i Lovisa, Olkiluoto, Oskarshamn och Forsmark. Hursomhelst, såhär skrev jag:

"Efter att ha bekantat mig med Fortums strategi och värderingar, vill jag komma med några synpunkter. Om bolagets mission är att skapa energi som gör livet bättre idag och  för framtida generationer, är det alldeles orimligt att satsa på kärnkraft! Kärnkraftverk kräver stora mängder fossil energi under hela sin uppbyggnad, verksamhet och avveckling. Kärnkraften är fullkomligt oetisk i sin koppling till kärnvapen. Brytningen och slutförvaret av uran, liksom själva verksamheten, är riskfylld.
Om Fortum, som ett statsägt bolag, på allvar vill medverka till en hållbar utveckling är det dags att satsa på andra energiformer (sol och vind) och att INTE bidra till utbyggnad av kärnkraft! Att i detta geopolitiska läge göra affärer med Gazprom eller gå med som delägare i Fennovoima skadar allvarligt förtroendet för bolaget.
Jag kommer därför att i väntan på ett klart och tydligt avståndstagande från er sida rekommendera mina vänner att avstå från Fortum som elleverantör, samt att i möjligaste mån bidra till att människor i både Finland och Sverige blir medvetna om bolagets oklara och dubbelmoraliska agerande.
med vänlig hälsning,
Christin Furu"

Så, vad kan vi göra, i väntan på följande avsnitt i såpoperan? Jo, vi kan mejla, skriva eller ringa till Fortum, men också trycka på för en kritisk granskning i politik och media. Om 51 % av finländarna är mot Fennovoimas projekt och en majoritet av finländarna är mot kärnkraft överhuvudtaget - då är det dags att tänka om. Vi kan tillsammans kräva en energiewende - nu!

Närvarande & tacksam

Promenad till pappas täppa. Fågelkvitter. Solglimt mellan molnen. En igelkott som korsar min väg. Fammos slitna skål som för en stund fylls av röda bär. Ivriga barn som mumsar på sommargodiset. Och det är lätt att vara både närvarande och tacksam!

 

Skickat via Blogsy

Konsten att bara vara

Som ni säkert noterat har det varit rätt tyst här på bloggen på sistone. Av förekommen anledning blir det inte så mycket bloggande nu. Jag lever semesterliv. Jag sover. Jag promenerar. Jag läser (Ulf Lundell, Bamse, Harry Potter). Jag umgås och filosoferar med vänner och släktingar. Jag doftar på blommorna i trädgården. Jag söker mig ut till havet och laddar energi från solvarma klippor och sand. Och som jag älskar det sneda kvällsljuset över våra badlakan som hänger där på tvättlinan!

Viktigast av allt: jag tränar mig - fast det inser jag nu att det kanske låter lite paradoxalt mot ovanstående - i konsten att bara vara. Moment ett: jag gör mindre, planerar mindre, har ett långsammare tempo i det jag ändå gör. Moment två: jag sätter mig ner och tar in ljuden, ljuset, färgerna, formerna eller bara lyssnar inåt, känner efter, bara är. Det är inte helt enkelt, det ska medges. Flitiga Lisa bor dessvärre också i mig. Hon som är duktig och van att få saker gjorda. Hon som lever upp till egna och andras förväntningar. Hon som blir rastlös och känner oron skava mitt i stillheten.

Numera vet jag att nedvarvningen tar både tid och medveten strävan. Bästa katalysatorn är som vanligt naturen: havet, skogen, stigen ner till ängen. Allt det som kontrasterar till vardagens vanliga brus. Och där, som en liten skatt dold i kravlösheten, ligger förnöjsamheten och förmågan att bara vara i den stund som är.

 

Skickat via Blogsy

Dags att påverka TEM!

 Jag satte mig ner och skrev till dem som har fått förtroendet att föra folkets talan i en demokrati som vår. Till de kvinnor och män som har mer makt än jag för att de vandrar i rätt korridorer och har rätt nätverk på Facebook och IRL. Här är mitt utkast, fritt för var och en att utgå från. Det är bara att sätta igång och skriva! Adresser till dem du vill nå är det enkelt att googla fram. Ju fler desto bättre...

"Bästa xx,

Jag kontaktar dig med anledning av de senaste vändningarna gällande Fennovoima. Vad kan du i din position göra för att påverka TEM i denna fråga? Att stoppa projektet nu är ytterst angeläget!

Kärnkraften är ekonomiskt, ekologiskt och etiskt sett en mycket tvivelaktig energiform. Den underminerar möjligheterna att utveckla lokala, förnyelsebara energiformer och därigenom behålla makten över energin i finska händer, vilket på sikt skulle gynna vår sysselsättning och ekonomi. Ägarstrukturen i Fennovoima är problematisk - kopplingarna till rysk oligarki och kärnvapenindustri är uppenbara. Att en rad privata aktörer på senare tid dragit sig ur projektet, medan kommunala energibolag fortsatt satsar skattemedel i projektet (som därtill följer Mankala-principen) är oroväckande. I allt från uranbrytning till slutförvar är kärnkraften både oetisk och riskfylld - såväl människor som miljö sätts på spel. Natursköna Hanhikivi udde har nu skövlats långt innan bolaget ens har ansökt om bygglov. Grunda Bottenviken lämpar sig knappast som kylvattenbassäng och konsekvenserna för fisket och turismen i vår region är oklara. Att kärnkraften skulle vara koldioxidneutral är också en myt - under hela sin livscykel är ett kärnkraftverk beroende av fossila bränslen.

Argumenten för att avbryta projektet i Pyhäjoki och istället satsa våra gemensamma resurser på att utveckla andra energiformer är många. På mindre än en vecka samlade Greenpeace över 36.000 underskrifter för att stoppa projektet, varav många i svenska Österbotten. Folkets röst till TEM är tydlig: det är dags att tänka om! Jag hoppas att du nu ska bidra till att föra vår talan.

Med vänlig hälsning & tack på förhand, 

Christin Furu i Jakobstad

PS. Ett lästips i energifrågan är färska Maamme energia (Into förlag, 2015) där ett tiotal namnkunniga forskare skisserar hur vårt land kan göra en energivändning och bli en mästare i Grön Ekonomi."

 

#KärnkraftsfriBottenvik

Dags att samla positiv energi för att kämpa för en vik fri från atomelände! På Facebook kan du delta genom att fota ditt eget smultronställe och länka upp bilden med hashtaggen #KärnkraftsfriBottenvik.

Min bild är tagen den 13.6 2015 på Hanhikivi udde. Snart är udden bakom Fennovoimas lås och bom, men jag hoppas att den en dag är fri att vandra ut till för oss alla igen!

 

Skickat via Blogsy

Roadtrip to Pyhäjoki

Ett lätt duggregn faller över Österbotten när jag i junimorgonen kör mot Pyhäjoki. Jag kör genom ett underbart försommarlandskap, anar Bottenviken bortom fälten och skogarna. Är tacksam över att få leva här. Ungefär i Kalajoki står två dyblöta människor vid vägkanten med en skylt i händerna. På skylten står det Pyhäjoki. Något inom mig väljer att tvärbromsa, kliva ur bilen och erbjuda skjuts. Ett erbjudande som tas emot med vänliga leenden. Det visar sig att de två människorna är på väg till lägret på Hanhikivi udde. De har rest långt, de har liftat och tältat sig genom vårt land, de är genomfrusna och trötta. Men de är här! För att kämpa för något de tror på och mot något de inte tror på. Med fredliga medel. Vår gemensamma resa föder ett samtal om att göra det man kan, om att vi alla har våra gåvor som vi kan använda för att förändra den här världen till en bättre plats. Vi talar om de tåg som tuffar genom Europa med radioaktivt kärnavfall. Vi talar om aktivister som av poliser brutalt slås ner och av media svartmålas som anarkister. Vi konstaterar att det är en galen värld vi lever i.

I Pyhäjoki kör vi över den gamla bron och ser den strida forsen. Själv ska jag delta i seminariet Energiakäänne Pyhäjoella och möta gamla och nya vänner, som förenas av sitt intresse för förnybar energi och sin avoga inställning till kärnkraften. Seminariet är informativt och sakligt och utgör en del av lägret Bättre Ström som ordnas i Pyhäjoki dessa veckor. Föreläsningarna handlar om solenergi (som kunde täcka hela Finlands energibehov redan år 2028), om att de förnyelsebara energiformerna är framtiden (eftersom de kunde ge oss 5 ggr fler jobb än kärnkraften och dessutom bli en reell exportartikel), om det mycket osäkra slutförvaret av kärnavfallet (och Fennovoima har ju inte ens en plan för hur de ska handskas med sitt avfall ännu!) och om Rosatom och den reaktortyp som planeras för Pyhäjoki (en skrivbordsprodukt som ännu aldrig tillverkats eller testats på riktigt). Kontentan av seminariet är i korthet:

1. Kärnkraft är en fullständigt ONÖDIG satsning (energibehovet minskar i vårt land, vi kunde effektivisera och använda förnyelsebart istället).
2. Kärnkraften är fullständigt OETISK satsning (bränslet och avfallet skadar människor och miljö i evinnerliga tider, kopplingen till kärnvapen är solklar, de risker den medför är - ingenjörernas försäkranden till trots - alldeles uppenbara).
3. Kärnkraften är en fullständigt OEKONOMISK satsning (gynnar i detta fall närmast den ryska ekonomin och bara ökar vårt energiberoende).

När sommarkvällen kommer åker vi ut till Hanhikivi udde. Vi ser förödelsen: det stora dagbrottet där material till vägen bryts, det enorma kalhygget där små björkruskor hänger ensliga i västanvinden, den massiva vägen som drar fram, stängslet man bygger... Vi ser de övergivna stugorna: vedstapeln någon radat upp för kommande somrar, den lilla blå handsnickrade segelbåten som inga barn kommer segla med framöver. Vi möter solnedgången över en underskön Bottenvik, vi ser snurrande vindmöllor i horisonten både norröver och söderöver, vi ser en strandlinje som tar andan ur vem som helst. Vi möter dem som slagit läger och ägnar sig åt att protestera högljutt och i möjligaste mån fördröja byggandet av infrastruktur. Vi talar om möjligheterna att stoppa detta vansinnesprojekt.

När jag kör från Pyhäjoki är kvällsljuset alldeles magiskt. Solens sneda strålar lyser över mitt grönskande Österbotten. Den sol som sänker sina strålar över oss alla, som kunde ge oss energi så det räcker och blir över om vi bara valde att ta vara på hennes gåvor. Solen som ger oss vinden och bioenergin. Solen som lyser över planeten varje dag. Och jag känner energivändningen inom mig: hur den heliga vreden omvandlas till användbar kämpaglöd!

aktivism och passivism i kärnkraftsfrågan

Det är fortsättningsvis mycket på gång kring Pyhäjoki och Hanhikivi udde. Stugägarna är vräkta, aktivister har slagit läger, kärnkraftsmotståndare av olika slag protesterar, media rapporterar - och Fennovoima framhärdar. Utan bygglov, utan pardon. Väktare bevakar området och polis griper aktivister som försöker blockera eller fördröja förstörelsen.


Jag ska inte uppehålla mig vid några längre filosofiska resonemang om den aktivism som pågår på udden, bara konstatera att aktivism kan vara ett symptom på att de normala demokratiska, politiska processerna inte fungerar och att människors möjligheter att påverka på andra sätt är kringskurna. Aktivism kan också vara ett verkningsfullt redskap när det gäller att synliggöra missförhållanden som annars riskerar tystas ner eller bortförklaras.

Själv anser jag att det är en himla tur att det finns människor som nu är beredda att masa sig ut ur den självcentrerade bekvämlighetszonen och protestera mot kärnkraftsbygget i Pyhäjoki! Jag beundrar verkligen dem som vågar låta blicken nå utanför den egna naveln - som sätter Svenssonliv och fredagsmys och träning och heminredningsprojekt åt sidan och ägnar sig åt det som kan tänkas gynna fler än dem själva, både nu och i framtiden! Människor som envetet kämpar för att på olika sätt synliggöra och protestera mot Det Stora Bolagets övergrepp på natur och människor. Människor som fortsätter visa på alternativen till kärnkraft. Människor som inte drabbats av passivism.

Passivism har sällan förändrat världen till det bättre. Förändringar, däremot, har uppstått där människor engagerat sig, vågat stå upp för det de tror på, visat personligt mod. Mahatma Gandhi, Rosa Parks & MLK, Nelson Mandela är förebilder för gräsrötter världen över. De blundade inte, de gav inte upp, de drog sig inte undan obekväma situationer, gick inte över där ribban var som lägst. De insåg att varje människa kan vara med och förändra världen. Idag agerar en grupp aktiva människor i Pyhäjoki i deras anda. May the force be with them!

Om att tro på sommaren...

Idag har vi haft sol i vår stad, men det blåser fortfarande snåla vindar. Odlingssäsongen känns minst sagt senkommen, speciellt i jämförelse med fjolåret. Ändå finns den där, den obändiga tron på sommaren.

I år kommer vi att utöka vårt odlande med sikte på högre självförsörjningsgrad. Vi har plöjt upp en liten åkerlapp ute på landet och där ska vi inleda någon form av växelbruk. Hittills har vi mest ägnat oss åt att förbereda jorden. Med harvningen fick vi tacksamt nog hjälp av en släkting med lagom liten traktor. Sedan dess har vi grepat oss igenom kvadratmeter för kvadratmeter, tagit bort kvickrot och duntrav och allehanda ogräsrötter. Nu ser jorden rätt bra ut och vi har kunnat sätta både bönor, ärter, kål, gurka, pumpa och squash. Endera dagen åker rotsaksfrön och potäter ner i marken. Till all lycka är jorden på vår åker sandblandad och genomsläpplig, så vi har inte lidit av det myckna regnandet. Men för att växterna ska komma igång nu behövs det både sol och värme!

På hemmaplan kör vi i stort sett samma koncept som ifjol. Det är växelbruk med baljväxter, gurkväxter och kålväxter, diverse rotsaker och lite potatis till husbehov. Allt det har jag kunnat så och sätta tack vare att vi har bra mikroklimat på gården. Ett växthus ska vi sannolikt få upp de närmaste veckorna och hoppeligen hinna odla fram tomater och paprikor i innan hösten kommer. Mer kryddor ska vi också ha; just nu drar jag upp basilika och salvia i mängder.

Och så har vi de röda solhattarna ni ser på bilden. De segar sig långsamt upp ur såjorden och i dem tycker jag mig se en symbol för min egen naiva optimism och tillit till att sommaren kommer, tidsnog!

 

Skickat via Blogsy

Rabarbersaft

På vår gård växer en underbar rabarber. Det är förmodligen av någon urgammal sort, någon av dem som var vanliga på den österbottniska landsbygden under förra seklet. Jag antar att min fammo hade den med sig när familjen flyttade in till stan. Det är i varje fall en seg och livskraftig sort. Den prunkar från år till år, trots att den aldrig någonsin får extra vatten eller näring. Bortglömd och undanskymd, men fantastiskt god!

Just nu är det verkligen rabarbertider. Det gäller att ta vara på den medan stjälkarna är fräscha och fina. Göra kräm och sylt och pajer. Igår gjorde jag själv världens mest lättgjorda rabarbersaft: Jag sköljde och skar 1 kg rabarber i småbitar. Kokade i 15 minuter i 1,5 l vatten. Silade av saften och kokade upp med 4 dl socker och saften av en pressad citron. Sen hällde jag upp saften på återvunna flaskor, lät svalna något innan jag skruvade på korkarna och ställde i kylen.

Nu har vi tre liter somrig saft att njuta av - och samtidigt drömma om varmare och soligare dagar!

PS. Saften spädes ungefär 1:2 och har förstås begränsad hållbarhet.

 

Skickat via Blogsy

Mysli!

Mitt i aktivism och arbetsliv slog husmodern i mig till. Jag kände för att göra egen mysli!

Jag äter ju sedan i höstas mestadels glutenfritt (och mår btw otroligt mycket bättre!) och har hela vintern satsat på havregrynsgröt som morgonmål. Nu när det lutar åt sommar vill jag dock ha något lättare och vad är väl då bättre än att göra egen mysli?! Butikshyllorna svämmar över av sockerstinna mysliförpackningar (tjugo procent socker är ingen ovanlighet) och de ekologiska alternativen är sällan bättre, tyvärr. Dessutom är de vanligen både importerade och rätt dyra...

Vad jag gjorde nu var att jag blandade 5 dl havregryn, 1 dl linfrön, 1 dl kokosflingor och lite hackad mandel. Samtliga eko. Sedan strödde jag en matsked farin över. Jag hällde på ett par matskedar ekologisk lokalproducerad rypsolja blandat med en deciliter vatten och kramade ihop det hela. Rostade 20 minuter på en plåt i 175 grader. Och tillsatte en näve torkade tranbär. Hällde upp i min groddningsburk, som har lock med nät, vilket gör att myslin håller sig torr och krispig.

Voila! Nu har vi en lagom sats för den närmaste veckans morgnar. Och utgående från principen "man tager vad man haver" blir det sedan trevlig variation i mysliburken. Nästa sats kanske smakar bovete och kanel... Eller blåbär och vanilj... Absolut vardagslyx!

 

Skickat via Blogsy

Hel och hållbar

Vad är det att vara en hel människa? Vad är det att vara en hållbar människa?

De frågorna har sysselsatt mig mycket de senaste åren. Mitt i den trasighet livet ibland har fört med sig, har frågan om helheten & hållbarheten har pockat på min uppmärksamhet. Jag har velat ta tag i och utforska dem, förstå vad de innebär och varifrån de kommer. Min bloggande kompis Mia skrev ett tänkvärt inlägg om att lyssna inåt häromveckan och det fick mig att grunna vidare såhär:

När jag skrev min avhandling (som handlar om lärande - inte om hela och hållbara människor) landade jag i den gamla bilden av "huvud, hjärta, hand" - om än i en modernare tolkning - och kompletterade den med en dimension till, nämligen "relation". Jag såg hur deltagarna i studien lärde sig holistiskt; genom att bearbeta sina erfarenheter i tanke, känsla och kropp. Det ena gick liksom inte utan det andra. Det räckte inte med tankearbete och information, det räckte inte med praktiska övningar, det räckte inte med känslomässigt engagemang. Det behövdes alla tre dimensionerna för att få till en genuin förändringsprocess, ett djupgående lärande, en transformation. Jag såg också hur det hela tiden bäddade in sitt lärande i relationer. Såg hur viktig Den Andras blick var - den blick som stod för bekräftelsen, tryggheten, men också mothugget, frågan och utmaningen. Och jag märkte att lärandet liksom vilade i den spegling som uppstår i äkta möten med andra människor.

Nu sitter jag här och grunnar på om det egentligen inte är så i det vanliga livet också? Att tankens arbete behöver kompletteras av handens arbete, att känslorna behöver vidkännas, bäras och delas i relation till andra människor. Att balans mellan delarna är en förutsättning för helheten och att helheten är grund för hållbarheten. Kanske kommer en del av ohållbarheten ur tendensen att fokusera så mycket på yta, på fasad, på uppskruvade bilder av hur mycket vi ska äga eller göra för att betraktas som lyckade? Kanske har ohållbarheten att göra med att vi sätter så lite energi på vem vi innerst inne är? Kanske har den att göra med att vi glömt balansen mellan vita activa, vita regenerativa och vita contemplativa? Jag har nämligen en känsla av att det aktiva livet i vårt 24/7-samhälle värderas så mycket högre än det eftertänksamma och vilsamma livet.

Just den här försommardagen känner jag mig både hel och hållbar. Jag har läst & skrivit, ringt mina samtal, strukit några punkter på AttGöra-listan på jobbet. Jag har också ätit långfrukost, kramats, fikat och skrattat med mina barn. Jag har talat med En God Vän om saker som känns viktiga på riktigt. Nu är det snart dags att kavla upp ärmarna och söka sig ut i trädgården. Gräva ett spadtag eller två, dofta på kryddväxterna, plocka lite mynta till kvällens tekopp. Just den här dagen känns det som att jag har ett liv i balans. Men jag vet också att livet kan vara skört och att krafterna kan tryta. Att någon kan dö, någon kan bli sjuk, att det kan finnas alldeles för många krav och omständigheter i förhållande till mina resurser. Att den inre rösten lätt kan drunkna i sorlet från bruset runtomkring.

Helheten - och därmed hållbarheten - måste jag värna om. Ständigt. Genom att skapa balans i det lilla och i det stora i livet. Och genom att ibland också "bara" vara. Andas. Lyssna. Grunna lite. Känna efter. Just där - mitt i ingenting - finns också små frön till hållbarheten.

Kärnkraftskampen går vidare!

Jakobstad diskuterade som bekant sin Fennovoimainvestering igår. Jag ska inte referera alla kringelikrokar här nu, utan bara konstatera att jag är helt förbluffad över att de flesta ledamöter nöjde sig med en knapp A4 som svar på Anna-Maija Lyyras motion om riskanalys! En A4 som egentligen helt lämnar huvudfrågan obesvarad. En A4 som det dessutom tagit ett drygt år att få ihop. En A4 som inte bygger på några som helst objektiva fakta, utom ett eller annat datum och en eller annan siffra. Inom kommunikationsforskningen kunde man mycket väl se tillkomsten av denna A4 som ett osannolikt exempel på utövning av härskartekniker såsom osynliggörande, förlöjligande och/eller förhalning...

Beslut av denna kaliber (15 miljoner står ju på spel) borde självfallet byggas under av oberoende information, vilket nästan känns löjligt att påpeka. Det gäller ju ändå en beslutsprocess om offentilga medel. I denna situation kunde trovärdigheten ha höjts väsentligt på flera olika sätt: a) att inte enbart Fennovoimas representant, utan också kritiska röster, getts utrymme under gårdagens fullmäktigemöte eller b) att någon helt oberoende part kallats in som sakkunnig eller c) att fullmäktigeledamöterna fått gedigen skriftlig information inför sin diskussion. (Jag kan inte låta bli att dra en parallel till forskarvärlden: att bygga på bara en teori, att synliggöra sina resultat ur enbart ett perspektiv, att inte belysa och ifrågasätta och göra en kritisk läsning mot andra perspektiv - det skulle aldrig funka... En avhandling eller artikel gjord på det sättet skulle med största sannolikhet avfärdas som ogiltig och aldrig publiceras.)

Det är dessutom lätt ironiskt att gårdagens skeende utspelade sig i en region som har sloganen "här bor kvaliteten" materialiserad på stora gula skyltar längs landskapets huvudvägar. Det bekräftade tyvärr med all önskvärd tydlighet Pentti Hakulinens analys: de finländska kommunerna vet inte vad engagemanget i Fennovoima innebär. Och min undran efter gårdagen är om man i Jakobstad ens vill veta?

Någonstans gnager frågor om hur det egentligen står till med den lokala demokratin och stadens affärer: Hur tänker fullmäktigeledamöterna? Varför väljer så många att låta sig duperas av kärnkraftslobbyn? Varför ställer så få de komplexa frågorna? Anser man på allvar att det är stadens uppgift att ägna sig åt investeringar av det här slaget? Och är det viktigare att undvika en förhållandevis liten ekonomisk förlust nu än en sannolikt stor sådan framöver? På ett mera övergripande plan undrar jag om merparten alls inser vad det innebär att man är bunden av Mankalaprincipen och inte längre har ett eget energibolag? Om man verkligen inte förstår att kärnkraft är en mycket förlegad, dyr och oetisk form av energiproduktion? Om man på fullaste allvar litar på Rosatom och grannen i öster som kompanjon eller om man bara sticker huvudet i sanden?
Det ligger förmodligen i någons intresse att detta ämne ligger inbäddat i ett hölje av dunkel. Att den breda allmänheten och många av ledamöterna i fullmäktige tydligen varken vill eller vågar ta reda på oberoende fakta i frågan. Kunskap är nämligen makt.

Alldeles oavsett hur man principiellt förhåller sig till kärnkraft borde man om man sitter som folkvald inse att de beslut som nu fattas kommer att ha konsekvenser mycket långt in i framtiden. Att man själv bär ansvar (ekonomiskt och moraliskt) och därför måste skaffa sig gedigen kunskap i frågan, snarare än lita till någon annans direktiv eller marknadsföring.

Kärnkraftskampen går givetvis vidare! Sålänge det finns frågor söker vi svar! För det är som det berättas i sagorna: i ljuset spricker trollen...

PS. Om sittningen i fullmäktige kan du läsa mera här och här!

Skickat via Blogsy

Bortom hybris!

Igår gick seminariet BORTOM HYBRIS äntligen av stapeln. Idag är jag både omtumlad och glad - och förstås omåttligt stolt över sambons förmåga att förverkliga sin vision!

Seminariet var fullsatt! Bara det är ett i sig anmärkningsvärt faktum en lördag i slutet av maj - en tidpunkt då många Jeppisbor redan inlett stugsäsongen och examensfesterna förbereds för fullt. Stämningen på After Eight var varm, engagerad och diskussionsglad. Programmet var digert och speglade en palett av perspektiv på hållbarhetsfrågan. Talarna var kunniga och publiken var på hugget. Personligen har jag inte tidigare upplevt något motsvarande i vår lilla stad, egentligen inte heller på svenskt håll i vårt land.

Nu snurrar tusen och en tankar i mitt huvud. Var och en av talarna skulle förtjäna en helt egen reflektion, varje tema vore värt att lyftas upp för en egen analys, men just idag blir det några valda tanketrådar här på bloggen. Den som vill ta del av helheten kan göra det här. Själv kommer jag säkert också att återkomma vartefter intrycken hunnit smältas.

Det råder ju ingen större osäkerhet i "grundfrågorna" - de frågor som utgör seminariets premisser. De flesta av oss vet mycket om själva klimatfrågan, de flesta förstår att något måste göras för att undvika en katastrof. Den stora utmaningen är därför egentligen frågan om vad vi behöver göra för att ändra kurs. Vad finns bortom den hybris vi nu befinner oss i? Vilka alternativa framtider kan vi se? Hur kan vi åstadkomma verkliga förändringar i världens gång? Och här föddes under seminariet nya tankefrön och uppslag till handling.

För min egen del blev bilden av den skeva resursfördelningen (de klossar Göran Ekström laborerade med) en berörande symbol för att vi står inför ett etiskt-moraliskt problem, snarare än ett kunskapsmässigt eller praktiskt problem. Våra värderingar styr våra handlingar och det är vår vilja och förmåga att utvecklas på detta värdemässiga plan som är helt avgörande för hur framtiden gestaltar sig.

Och som civilisation står vi ju dessvärre idag med ett enda värde för ögonen: vår egen ekonomi. Över hela världen surrar mantran som tillväxt, konkurrenskraft, teknologi, innovation, effektivitet... Människans värde och kunskapens värde är instrumentella och ligger i deras potential som redskap för att gynna ekonomisk framgång på den globala marknaden. Som pedagog är det lätt att dra paralleller till den utmanande frågan om utbildningens möjligheter när det gäller att vända skutan i hållbar riktning. Vilka är de värden som styr vardagen i våra daghem och skolor? Tekniken, ekonomin, människan, naturen? Konkurrens eller samarbete? Elitstyre eller demokrati? Monolog eller dialog? Måhända är det dags för ett hållbarhetsseminarium inom utbildningssektorn snart...

En annan bild som etsade sig fast var den om gåvorna (kopplad till Jaana Erkkiläs bild av de tre vise männen och deras gåvor till det nyfödda lilla barnet). Vilka är mina guld, rökelse och myrra? Vilka onyttiga och därmed livsnödvändiga gåvor kan jag själv månne ge mina barn och mina medmänniskor i denna individualistiska, materialistiska och stressiga tidsålder? Kanske kan de onyttiga gåvorna i nådens år 2015 stavas Gemenskap, Tankar och, framför allt: Tid! Tätt kopplad till - eller kanske rentav som en komponent i - vårt ekonomifixerade tänkande ser jag nämligen ett problematiskt förhållningssätt till tiden. Många av oss hinner idag inte leva det goda livet. Det finns ingen tid för eftertanke. Det finns ingen tid för omvärdering av etablerade tankemönster eller förhållningssätt. Det finns ingen tid för djuplodande samtal. Ingen tid för inre utveckling. Folk har fullt upp med jobb och barn och träning och dieter och skärmar och stylingen av det perfekta hemmet.

Det tar tid att vara tillsammans, det tar tid att tänka tillsammans. Men det är livsviktigt att vi tar oss den onyttiga, obrutna tiden. För i just den tiden ligger de verkliga möjligheterna. Det dryga varv visarna tog runt urtavlan igår förstärkte min tilltro till att förändringens kraft ligger just i mellanmänskliga möten. Ensam är man svag, tillsammans är man stark. Skapa tid och plats för tillitsfulla möten mellan människor och det börjar hända förunderliga saker! I skärningspunkterna uppstår nya perspektiv.

Det övergripande intrycket efter seminariet är hoppfullhet. För förändringen, omställningen, pågår redan för fullt. Här och där. På små orter och på stora orter. Den stora berättelsen har redan sprickor i fasaden och krackelerar liksom inifrån när de många små berättelserna tar form. Och de många små berättelserna - dem skapar vi tillsammans. Varje dag. Överallt. Och det är vi tillsammans som fyller dem med hållbarhet och mening.

 

Skickat via Blogsy

Söta barn...

Hur mycket fick mina barn i sig idag? Hur sockertätt är vårt fredagsmys? Vilken kalasmeny blir det nästa gång någon fyller år i vår familj? Socker som substans eller som krydda?

Viktiga frågor, som snurrar i huvudet efter att ha sett dokumentären Söta barn i dagens Spotlight. Den är oroande, angelägen, informativ - och verkligen sevärd! Även om jag länge redan försökt reducera mängden socker i mitt och hela familjens liv, blev dokumentären en extra puff att fortsätta i samma riktning. Dags att höja den sockerfria ribban lite till. Våga vara krånglig mamma i affären. Vilja vara kreativ mamma i köket.

Om det söta är "gift" för våra kroppar - och det är det! - finns det nämligen inte någon enda anledning att mata våra barn och oss själva med färdiga produkter sprängfyllda med sötningsmedel... Det finns ingen orsak alls att låta fest och mys och gemenskap bli förknippat med sött. Tvärtom! Jag vill att mina barn och jag själv ska förknippa Det Goda Livet med något deras kroppar mår bra av. Rena råvaror, äkta smaker, näring för kroppen.

Ah, ut och laborera i köket! Upp till osockrad kamp för det sötaste vi har!

Skickat via Blogsy

Mening och medvetande

"Det är dags att vakna. Låt oss lägga förgängligheten bakom oss! Det är dags för lite mänsklig utveckling på planeten. Nu måste människorna på denna stjärna vara så vänliga att producera annat och mer än avfall. Lite mera mening kanske? Vad har vi annars fått vårt medvetande till?"

Ni förstår säkert varför jag bara måste få rekommendera Suzanne Brøggers BREV TILL PRINSEN AV MOGADONIEN! Läs den!

 

Skickat via Blogsy

Det rör på sig

De senaste veckorna har det dessvärre hänt mycket på udden i Hanhikivi. Fennovoima har kalhuggit ett 90 hektar stort område. Man har också byggt väg (infrastruktur) och kommer inom kort att stängsla in hela området. Sommarstugeägare i området får snart sina fastigheter inlösta, oklart till vilket pris, och måste tömma stugorna inom maj månad. Allt detta innan bygglov ens är beviljat. Aktivister har protesterat på olika sätt (se bilden, foto Tiina Pirttinen) och både organisationer och vanligt folk försöker på olika sätt arbeta för att uppmärksamma och ifrågasätta förfarandet.

I media har saken på sistone tack och lov fått mer och mer uppmärksamhet. I Vasabladet och Österbottens Tidning, Keskipohjanmaa och Kaleva har det funnits flera bra artiklar om frågan. Antalet insändare har varit stort, både inför riksdagsvalet och efter. SVT Norrbotten rapporterade 26/4 om aktivisterna som agerade på Hanhikivi i helgen, likaså har Västerbottenskuriren och Norrbottenskuriren gett frågan utrymme. I finländska riksmedia har frågan tyvärr ännu inte lyfts och man kan verkligen undra varför...

På lokalplanet finns dock ett fint spirande motstånd. I Umeå och Luleå är det seminarier på gång (info kan man hitta via Kärnkraftsfritt Bottenvikens fb-sida) och den som vill lära sig mer och diskutera har alla möjligheter till det. I Jakobstad samlas det just nu in namn angående stadens aktieinnehav i Fennovoima. Frågetecknen är många och det finns all anledning att lyfta katten på bordet. Ofattbart är dock hur det kan ha tagit över ett år (!) innan den motion de grönas ledamot Anna-Maija Lyyra lämnade in om saken den 24.3 2014 kommer upp till behandling. Man häpnar över trögheten! Men inom kort ska ärendet upp i fullmäktige och jag hoppas att vi är många som skriver på namninsamlingen t.ex. på Vegana, Kruska och Yogaways! Och jag hoppas vi är många som kontaktar våra folkvalda representanter och ber dem grundligt sätta sig in i ärendet före mötet. Det är mycket pengar på spel, och ytterst oklara utsikter till ekonomisk lönsamhet för enskilda kommuner, särskilt på lång sikt. Är våra förtroendevalda verkligen insatta och vågar de i så fall ta risken?

Oavsett vad man anser om kärnkraften som energiform tecknar skeendet på olika nivåer en rätt dyster bild av storbolagets och kärnkraftslobbyns respekt för demokratiska processer, tillståndsbeviljande och agerande i byggprocesser. Varför denna brådska i somt? Varför denna tröghet i annat?

Det som inger hopp är ändå att det finns så många som engagerar sig nu för att belysa ärendet och påverka på olika sätt. Varje samtal, varje insamlat namn, varje artikel och varje insändare bidrar till att lyfta folks medvetenhet om övergreppen mot natur och människor i Hanhikivi. Det finns många olika sätt att engagera sig! Och därmed i förlängningen bidra till att vi tillsammans kan vända vår energiskuta i en mera hållbar riktning.

Det rör på sig - och det är upp till dig och mig och oss allihopa om det i slutändan blir mera på gott eller ont.

 

Skickat via Blogsy