Gott Nytt År!

Det är årets sista dag. Snöblandat regn faller i det grå diset. Lugn råder mellan dagar av fest och yra. Det är en märklig känsla att knyta ihop och summera ett år och att samtidigt blicka framåt med förväntan mot ett nytt. Som att stå i ett magiskt mellanrum där allt verkligen är möjligt.

I flera år har jag burit på bara en egentlig önskan inför varje nytt år: att ingen i familjen ska dö, att ingen ska bli svårt sjuk, att alla ska få sova gott om natten och känna tillit och glädje över livet. Varken mer eller mindre, hur trivial och samtidigt orealistisk den önskan än kan tyckas vara. När det kommer till kritan är ett sådant år både paradoxalt självklart och ändå alls inte. Vi bara tar ju de vanliga goda åren för givna tills vi upplever annat.

Inför det år som kommer står min önskan givetvis kvar. Dock med ett litet tillägg: att kunna skapa mening, vad än som händer. I den föresatsen innesluts allt annat jag gör. Inte att alltid göra det bästa, men att göra något som är gott nog, av mina dagar. Ofta kommer jag till korta, aldrig blir det precis som jag tänkt mig. Det är okej. Alltid får jag lära mig något värdefullt på vägen. Långsamt lär jag mig samla lyckogryn och ju längre jag lever desto bättre blir jag på att finna dem där jag minst av allt förväntade mig dem.

Ikväll gnistrar förhoppningarna som diamanter i skyn. Det glittrar i glasen och skålas för lycka och välgång. Själv korkar jag en flaska jag för det goda livet för oss alla. För nyfikenhet, mod och kreativitet att leva hållbart. I smått som i stort.

Grönt bokslut

Under årets sista dagar är det läge att summera. Hur blev det nu med ekorekofaktorn under året som gick: Levde jag månne så hållbart som jag ville? Jag har roat mig med att göra listor över vardagens plus och minus.

På plussidan räknar jag
1) REKO mat från lokala producenter, fortsatt egen odling till husbehov, mer vegetariskt ätande än på länge
2) upptäckten av ekologisk hudvård och smink från Maria Åkerberg
3) fler sträckor till fots och till cykel i vardagen dvs bilen i så litet vardagsbruk som möjligt
4) färre och mer genomtänkta klädinköp än någonsin tidigare i mitt liv
5) visst återbruk av material under vårt renoveringsprojekt
6) vår "hemester" och korta familjesemester per tåg inom landet
7) ett nedtaggat julfirande i prylbefriad anda
8) generellt fokus på livsinnehåll bortom upptrampade konsumtionsstigar dvs med sikte på rika upplevelser i form av natur, kultur och gemenskap (möjligen den viktigaste faktorn)

På minussidan ser jag
1) ett par oundvikliga flygresor som säkert höjde mitt ekologiska fotavtryck rejält
2) vårt halvhjärtade val av väggfärg till småfolkets rum i samband med renoveringen - det harmar ännu!
3) ett hem som fortfarande dignar av saker vi kunde klara oss utan...
4) visst matsvinn pga dålig planering i vardagsrumban (och ibland kinkiga barn)
5) ett inte riktigt så slow liv som jag skulle önska

På det hela taget känns balansen helt okej. Vi lever ett vanligt familjeliv, långt ifrån fanatiskt men ändå medvetet. Basgrejer som mat, energi, kemikalier har vi bra koll på. Vi jobbar mindre och konsumerar mindre än förr. Jag ser att riktningen är den rätta - men det finns ständigt små bitar jag skulle vilja bli ännu bättre på. Som familj genomförde vi de största förändringarna i vår livsstil för några år sedan, när barnen kom. Kanske det börjar bli dags att höja ribban ett snäpp och utmana oss själva igen? Klura ut vad som är nästa steg mot ett grönare skönare liv 2014. Den som läser får ju som bekant se...

Skickat via Blogsy

Mellandagstänk

Ute faller snöblandat regn i skymningen. Efter en dyblöt tur i skogen är det dags att kura inne. I granens sken, framför en sprakande brasa, läsa några sidor i någon av böckerna jag har på gång. Njuta lite. Tänka lite.

En av de sköna sidorna av julen är tanketiden. Just nu är jag inne i en tanketråd om vad min hållbara livsstil egentligen innebär. Det är klart att den handlar om många små yttre förändringar som gäller vardagens mat, kläder, energi och kemikalier. Att mycket kan sammanfattas i måttfullhet, som är ett vackert, men ibland svårt ord att leva efter.

Kanske viktigare ändå är de inre förändringar som sker i mitt förhållningssätt till tiden, till prylarna, till de ideal jag vill leva upp till - eller ibland låta bli att leva upp till. Och jag ser så tydligt hur varje förändrad handling eller vana vuxit fram ur förändrade värderingar av mej själv i relation till omvärlden. Att den yttre hållbarheten egentligen bara är en spegling av den inre.

Det finns dom som menar att Vara är viktigare än Göra. Jag är beredd att hålla med. När somligt skalas av, framträder annat så mycket tydligare. Jag ska försöka praktisera den principen i stort som smått de närmaste dagarna. Värna om det där inre som är grunden för allt det yttre.

 

Skickat via Blogsy

Dags för julmys!

Efter några bråda dagar är det äntligen dags för ledighet! Vi har nyss firat traditionell julfest med tablå och Giv mig ej glans, druckit glögg och ätit pepparkaka. Som grädde på moset ska vi snart ta oss en tur till ett närbeläget tomtehus för att höja julstämningen ännu några grader.

Idag är kanske den bästa dagen: allt det fina juliga ligger framför som en skimrande förväntning. Tid bara för familj, släkt och vänner. Ett tvåsiffrigt antal sovmorgnar. Små julbestyr som väntar på att bli gjorda de närmaste dagarna. Jag ska kanske unna mej att baka mina absoluta favoriter till julkaffet, biscotti med mandel och julkryddor. Jag ska slå in de få klapparna i vackert returpapper och röda papperssnören. Vi ska ta in och klä granen och sedan njuta av barrdoften och skenet från ljusen.

När denna julen kommer ska jag söka lugnet och glädjen i det lilla. Jag ska ägna mej åt att umgås, spela sällskapsspel och läsa tegelstensromaner. Kanske spela lite piano och sjunga en och annan julsång. Och låta julens budskap sjunka in. Jul, jul, strålande jul...

Jullimpa

Dags för julstök! En ny favorit gavs oss idag då vi rörde ihop denna sköna skapelse:

Till två stycken limpor:
Blanda 13 dl rågsikt, 3 tsk bakpulver, 1 tsk salt och 1 msk kanel, ingefära och nejlika. Rör ihop 7 dl filmjölk, 1 ägg, 1 dl sirap och en msk glögg. Blanda samman till en smet. Blanda eventuellt också ner en näve russin. Häll i två smorda formar och grädda i ugnens nedre del i 200 grader i 55 minuter.
Eftersom detta är ett bakpulverbröd bör det ätas inom en dag eller två. Enkelt och gott. Definitivt en julstämningshöjare!

Skickat via Blogsy

Julcocktailen

Apropå temat hållbar jul... Idag snubblade jag över en artikel i SvD om skådespelaren Eva Röse, som också väljer en klappfri jul. Det var skön och inspirerande läsning - om nån som vågar löpa linan ut och helt låta bli de juliga prylarna också till barnen.

Vår klappfria jul för de vuxna detta år har kanske mer av en konsumtionskritisk underton, men samtidigt känner jag igen mej i våndan över plasten. Över de ootaliga kemikalierna i prylarna och i kläderna, i pysslet och i glittret i krimskramset vi omger oss och våra barn med i juletid. Vad innehåller månne de leksaker våra barn får i jul? Vem kan berätta mer om de ämnen som snurrar i luften när juldagsmorgon glimmar? Vad är det som går upp med sopförbränningens rök när vi städat ut vår jul?

De klappar barnen själva önskar sej präglas långt av vad de ser i leksakskatalogerna och där är merparten gjorda av plast i regnbågens alla färger. Garanterat varken ekologiska eller rättvisemärkta. Just därför önskar jag att barnen får mest böcker, spel, kläder i sina paket. Att tomten kommer med upplevelser och kultur. Och jag hoppas att plastprylarna blir lagom få också detta år. Tack och lov har vi människor runt oss som förstår och respekterar vår strävan!

Samtidigt anser jag att våra barn också måste ha rätt till någon grad av delaktighet i den barnkultur som råder just nu. Det är ibland en svår ekvation... Det står att gigantiskt rosa Barbiehus med full utrustning i flickrummet också hos oss. Till döttrarnas stora glädje, givetvis. Och även om jag våndas över de plastgrunkor vi har vill jag inte bli alltför fanatisk. Istället tänker jag att mindre är mer. Att vi åtminstone kan försöka förskjuta balansen från kvantitet till kvalitet, från prylar till upplevelser, från plast till äkta material.

I upprördheten över julens alla onödiga materialströmmar och allt billigt krimskrams gjort av underbetalda arbetare i ett land långt borta finns det inte på kartan att inte ens försöka förändra mönstret. Och jag hoppas att mina barn en dag ska förstå att det vi ville ge dem istället för mängder av plastprylar var en julcocktail av gemenskap, kreativitet, läslust och respekt för både miljö och människor - både här och på andra sidan klotet!

Skickat via Blogsy

Klappfri jul

Är det någon annan som funderar på detta med hållbar jul och hur man ska hantera julklapparna? Hos oss har vi haft en gradvis nedtrappning oss vuxna emellan. Gått ner i antal och värde, övergått till lokalt gjorda, försökt hitta ekologiska klappar, gett bort tjänster eller upplevelser... Förra året blev det en del Annorlunda Gåvor och andra välgörenhetsklappar. Och lite hemgjorda tvålar och mandelkakor de luxe.

Detta år ska vi ta det hela ett steg längre, har vi tänkt, genom att inte alls ha klappar till varandra. Barnen ska förstås inte "drabbas" och får några önskeklappar vardera plus endel nyttoklappar. Gudbarnen likaså. Själv tänker jag ge bort den slant jag annars brukar spendera på vuxenklappar (till tiotalet personer i den utvidgade familjen) till någon hjälporganisation. Det känns som att den summan ska få gå till nån som på riktigt behöver den bättre än vad vi behöver de där julprylarna.

Och allt detta känns... ovant! Märkligt och lite tomt, i ärlighetens namn. Fast också väldigt skönt.

Att gå genom stan och inte vara på jakt efter det ena eller andra. Att inte tänka ut och skriva listor på vem som kunde få vad. Att istället verkligen fokusera på allt det andra: gemenskap, stämning och mat. På det som julen egentligen borde eller åtminstone kunde kretsa kring.

Det enda jag redan nu förutspår jag kommer sakna lite är julklappsböckerna. Så kanske ska jag slinka in på ett antikvariat och köpa en hög pocketar att smyga in under granen ändå? Bara för säkerhets skull...

 

Skickat via Blogsy

Köttfritt!

Jag försöker ju bli en äkta köttfri-måndag-människa. Idag lyckades det. Det blev vegetariska rester enligt principen man tager vad man haver i kylskåpet.

Först: Till lunch fick jag en smörgås på rågbröd med blåmögelost (en rest från helgens glöggande) och rött te. Även om ost är en klimatbov (se nedan) är det ju vettigt att använda upp den som redan finns i kylskåpet. Vi försöker annars minska på vår ostkonsumtion och har numera ost mest till helgerna då vi unnar oss brödfrukost. Att osten inte självklart finns till hands gör oss dessutom mer kreativa vad gäller smörgåspålägg (t.ex. gör jag allt oftare olika gröna röror) vid de andra måltiderna. Bra för hälsan tror jag dessutom det är i långa loppet, särskilt för en högkolesterolmänniska som mig.

Sedan: Till middag fick vi vuxna resterna av en grönkålspaj. Mycket gott och perfekt snabbmat innan dotterns julfest på dagis. Barnen åt dock pasta med köttfärs - det är tyvärr inte alltid vi lyckas övertyga dem om att ens smaka på våra vegetariska rätter. Grönkålspaj har jag rekommenderat tidigare. Den passar perfekt i adventstid och känns lagom lyxig i smaken.

För den som vill tänka till kring miljösmarta matval rekommenderar jag svenska livsmedelsverkets nya rekommendationer (hittas i sin helhet på www.slv.se). En informativ tabell klipper ändå jag in rakt av:

Det gäller tydligen att dra sig vänsterut... Matekvationen lär jag nog återkomma till, men för stunden är jag bara nöjd åt att det blev köttfritt idag igen!

Skickat via Blogsy

Adventskalender Annorlunda

Advent är en underbar tid. Jag älskar stämningen, känslan av förväntan. Och njuter av julförberedelserna, speciellt efter att ha taggat ner och skalat av i traditionerna. Det behöver faktiskt inte vara som i Jul med Ernst för att vara gemytligt...

De senaste fem åren har adventstiden hos oss fått allt fler hållbara förtecken. I år var det dags att göra något hållbart av detta med barnens adventskalender. Affärernas utbud av kalendrar är ju inte så upplyftande: billig choklad eller plastiga småprylar. Varken särdeles ekologiska eller rättvisa. Skapa någon form av egen variant kändes därför som ett bra alternativ och såhär ser den ut:



En enkel tygvariant inhandlad på Pentik, kompletterad med en handskriven hoprullad lapp per lucka. Själva poängen är att på varje lapp ges en liten uppmaning till familjegemensam aktivitet. Aktiviteten kan vara allt från att besöka biblioteket för att låna en julig bok till att spela spel eller paketera ett julpaket att skänka till någon behövande i Lettland. Vissa luckor handlar om just gemenskap och omtanke, andra om enkla julförberedelser. Inga krångligheter, bara en lite annorlunda decembervardag.

Båda barnen är nu ivriga lappläsare som tassar ner till köket tidigt om morgnarna för att ta reda på vilken dagens text är. Själv gläder jag mig åt att advent för dem detta år inte handlar om att få grejer, utan om att göra något tillsammans med hela familjen. Jag tänker att det här må vara ett idealistiskt litet försök till adventsfostran, men att någonstans i det lilla förmedlas stora värderingar. Om julen som uppleva och vara tillsammans. Om julen som att ge av sin tid och sig själv. Om julen som någorlunda hållbar.

Skickat via Blogsy

Favoritröran

 

 

Att ha på brödet, alltså...

Mixa en burk kikärter med en hackad klyfta vitlök, nån matsked hackade soltorkade tomater. Salta och peppra. Smaka av med citronsaft.

Snabbt, gott och nyttigt! Dessutom en ekobonus: minimalt fotavtryck jämfört med ost och korv ;)

 

Skickat via Blogsy

Prylhimlen

Fortsättning på temat prylar och konsumtion! Sambon var på filmförevisning på Ritz i Vasa igår och jag vill gärna tipsa om filmen han såg - den verkar passa bra i den tanketråd jag själv varit på sistone: förhållandet till saker, prylar, ting. Såhär drastisk som mannen i filmen är jag inte beredd att bli, men en inspiration till fortsatt "utrensing" ger den säkert. Att budskapet levereras med en portion humor i stället för pekpinnar gör förstås inte saken sämre.

Tillgängligheten är jag lite osäker på, någon stor biograffilm är den ju inte. Men du kan åtminstone se filmen via Elisa Viihde för 4,90 €/48 h eller köpa den (sic!) som DVD via netanttila. Om du är med i nån filmtjänst på nätet (typ netflix) kan du förmodligen hitta den där.

Jag inser förstås det motsägelsefulla i att rekommendera filmkonsumtion på den internationella köpfria dagen, men ändamålet helgar medlen ;)

KID-utmaning

Imorgon och/eller på lördag har vi chansen: att ta en brejk i konsumtionsfesten. Det är nämligen Köp Inget Dagen i Finland imorgon och En Köpfri Dag i Sverige och Buy Nothing Day i resten av världen på lördag. Poängen är alltså att vara köpfri i 24 timmar. Nivån väljer du själv: avstår du alla typer av köpande (inklusive mat) eller bara "prylar" - och i så fall vilka?

De senaste åren har jag deltagit genom att hejda mej i köpandet såhär precis lagom inför firandet av första advent. Så ska jag göra också detta år. Det känns gott att inse att adventsstämningen infinner sig minst lika bra ändå. Imorgon tänker jag avstå allt köpande. Jag har planerat lunchlåda, handlat fredagsmyset redan igår och vet att jag inte behöver några smågrejer. Jag ska alltså helt undvika affärer och pengahantering, har jag tänkt. Det är självklart bara en symbolhandling, men faktum är att den har lite av samma effekt som en fasta. Den ger en paus, en distans, ett perspektiv på det vanemässiga köpandet.

KID får mej att reflektera över mina konsumtionsvanor. Den har tidigare år också blivit en gnista för att tänka om när det gäller julfirandet: maten och prylarna och kläderna och allt det där krimskramset reklamen vill övertyga oss om att är väsentligt för att det ska kunna bli en Riktig Jul. Och den har fungerat som en liten oas. En vink om ett liv utan affärer, med tid för annat...

Nu utmanar jag er läsare; vilka är era bästa tips på gratis upplevelser man kan förgylla KID med? Själv har jag tänkt klinka julsånger på piano (har inte hänt senaste tjugo åren) och dricka lite glögg när skymningen faller.

PS. Gå annars gärna in på alaosta.wordpress.com och läs 100+25 ideaa (på finska) och få inspiration!

Skickat via Blogsy

Mammasorg

Ikväll är det fyra år sen mamma dog. Det känns förunderligt länge sen. Och ändå inte. Tiden läker inte alla sår. Men sorgens övermäktigt tunga täcke lättar och livet återgår till nånslags vanlig lunk. Man vänjer sej. Och ändå inte. Vissa saker blir faktiskt aldrig som förut. För mitt hjärta är ibland lika skört och fullt av saknad som den kvällen.

Ibland skulle jag vilja kunna ringa henne, prata om ditt och datt, berätta vad barnen sagt och gjort. Dela vardagens glädje och bekymmer. Ta en promenad längs skogsstigen. Andra dagar längtar jag efter att förbättra världen över en kaffe vid köksbordet. Dela hennes engagemang för de mest utsatta. Men också höra hennes skratt igen. Saknaden kan överrumpla mej när jag minst anar det.

Ibland tittar jag upp mot stjärnhimlen och känner på mej att vi ses nån dag igen. Ibland känner jag tydligt hennes närvaro inom mej, tänker att hon lever vidare genom oss som är kvar, vet att allt det jag fick av henne bär jag med mej så länge jag lever. Inser att också sorg och saknad är en styrka och ett kärlekens pris.

Som Claes Andersson skriver:

Det vi saknar mister vi aldrig. Den vi älskat saknar vi alltid. Vi mister aldrig den vi älskat. Den vi älskat älskar vi alltid.

 

Skickat via Blogsy

Jag och mina prylar

Hållbarhetstankar. Utmanande och obekväma. I de mest oväntade stunder dyker de upp. Idag i samtal med en annan mor i väntan på varsitt konstskapande barn. Av någon anledning kom vi in på hur mycket prylar det finns i våra respektive hem. Hur mycket tid som går åt till att hålla ordning på ägodelar. Plocka och ordna. Hur vi ibland drömmer om fler kvadratmetrar - som om problemet skulle sitta där - och avskalade, luftiga drömhem med bra förvaring där var sak har sin plats och inget nånsin ligger framme och dräller... 

Nu är det ju bara det att redan 130 kvadrat för fyra personer i ett globalt perspektiv är mer än svulstigt, mer än nog, mer än skäligt. Problemet, det verkliga problemet, är ju att ett Liv idag och en Barndom idag, här hos oss så självklart konstitueras av alla dessa attribut, saker, ting vi omger oss med! Prylarna som kostar pengar, tid och miljö. Som används eller leks med (också av oss vuxna) en mycket kort tid för att sedan lagras eller bytas ut mot nya.

Väl hemma spinner jag vidare på tråden. Visst kan vi tänka less is more och lokalproducerat. Visst kan vi besluta oss för kvalitet istället för kvantitet. Visst kan vi handla second hand. Byta och reparera och äga tillsammans. Ändå kvarstår faktum: vår materialistiska livsstil sågar av den gren vi sitter på. 

Jag önskar så att jag kunde låta bli, men jag sitter ju själv här och sågar... Förvisso långsammare än förr och med större insikt och vånda. Kanske mindre av identitetsskapande skäl än förr och faktiskt mer medveten om de hållbara alternativen. Men jag låter ju ändå prylarna bli viktiga för mej. Deras form, färg och känsla. Den funktion de fyller, den stämning de skapar.

När kvällen kommer är jag kvar i pryltankarna. Jag är sedan länge inne på att skala av och rensa ur. Men utmaningen ligger egentligen i att faktiskt inte skaffa mer. Sista lördagen i november är det En Köpfri Dag. Vackert så - jag ska respektera den i år igen. Den är symbolisk och viktig precis innan julhandeln tar fart. Men jag tror det krävs mer. Kanske ett långvarigt köpstopp. Medveten konsumtion är ett viktigt steg i rätt riktning mot hållbarhet. Men det är fortfarande inte gott nog.

Så jag frågar mej och dej: Hur många timmar i veckan sätter vi på att hålla reda på våra prylar? Hur förhåller vi oss till dem? Hur många av våra viktiga prylar kunde vi helt bra klara oss utan? Hur länge lyckas vi kollektivt blunda för den obekväma sanningen? Hur långe tar det innan vi finner modet att förändras?

Och jag har dessvärre inte ett enda enkelt svar.

Skickat via Blogsy

Filippinerna

Bilderna av katastrofen skriker högt och obarmhärtigt, känslan av trygghet krackelerar. Tänk om det var jag som stod där nu - utan familj, utan tak över huvudet, utan mat, utan förnödenheter. I ett samhälle i spillror. Ensam och hjälplös. På grund av naturens krafter, utan egen förskyllan.

Som vanligt är det de redan mest utsatta som drabbas värst. Blickarna, allra värst de tomma, etsar sig fast på näthinnan. Människorna som tappat fotfästet. Barnen. Dessa medmänniskor finns i mina tankar långt efter att nyhetssändningen är slut.

Jag kan se. Jag kan be. Jag kan betala. Jag kan göra någonting alldeles litet som betyder någonting alldeles stort för den som tar emot hjälp långt därborta. Det kan du också! På följande länk hittar du ett antal olika alternativ för att betala in pengar till de katastrofdrabbade:

http://svenska.yle.fi/artikel/2013/11/12/sa-har-kan-du-hjalpa-offren-i-filippinerna

 

Skickat via Blogsy

Överraskningsbesök!

Mitt i kvällmörkret bultar det på ytterdörren. Mitt i måndagsröran. Mitt i allt och absolut ingenting.

Och utanför står Riktigt God Vän och ler! Vi får en bonustimme med prat och skratt. Som vanligt rakt på sak, om de ytligaste inredningsdetaljerna och de djupaste insikterna. I salig blandning. Att dammsugaren ligger utspridd, tvätten torkar i vardagsrummet och middagsbordet är ett kreativt bombnedslag efter barnens och grannbarnens härjningar har liksom ingen betydelse. Vår vänskap har mycket lite att göra med de yttre attributen. Vi dricker te och ÄR.

Efteråt känner jag mej oändligt lyckligt lottad. Att ha vänner som kommer förbi sådär bara. Som tar mej för den jag innerst inne är - också en måndagskväll i november!

Skickat via Blogsy

Novemberlyx

det händer ju att man tänker att det inte kan bli gråare än det stora grå som breder ut sej över oss just nu. att det inte kan bli disigare, mörkare, blåsigare eller fuktigare. att man ifrågasätter hur det kom sej att anmödrar och anfäder valde att bosätta sej här uppe i kalla mörka Norden... då gäller det att pigga upp sej litegrann! och se, nu ska jag sprida några små tips som kan sätta guldkant på vilken trist novembervecka som helst.

måndag
långluncha med en god vän. gärna på trevligt ställe med lokalproducerad mat som är gjord på äkta vara och serverad med estetiskt och vänligt öga (läs After Eight i Jakobstad).

tisdag
ikläd dej riddarrustning (regnkläder och gummistövlar) och promenera en stund. andas in den syrerika luften.

onsdag
unna dej massage/klippning/ansiktsbehandling eller ta ett fotbad. något som pysslar om dej och din kropp en liten stund.

torsdag
plocka fram en riktigt bra roman. tänd några ljus. ta på yllesockor och kryp in under filten. försvinn in i den fiktiva förunderliga världen där det verkligen inte är november.

fredag
gör ett fredagsmys som stärker både kropp och själ: nötter, mörk choklad och lite frukt, ett gott te eller kanske rött vin. något som kickar igång dina signalsubstanser. duka vackert, gör brasa i kakelugnen. dela stunden (kanske i avslappnad tystnad) med någon du bryr dej mycket om.

lördag
sov så länge du någonsin kan. ät en lyxigt långsam frukost. ge dej själv en pyjamasdag - en dag då du hasar runt i myspyskläder till mitt på dagen. gå sen långpromenad i friska luften när det är som ljusast.

söndag
umgås med utvidgad familj eller goda vänner. njut av lite musik, konst, litteratur, kultur... avrunda med veckans höjdpunkt: Babel på SVT klockan nio prick.

i bästa fall känner du sedan att du är dunderladdad inför en ny novembervecka! det är i varje fall hypotesen i min lilla fallstudie av mej själv just nu...

i väntan på december och juleljusen peppar jag mej dessutom genom att börja dagen med mjuka solhälsningar. jag drar ner lite på kaffe och socker och snabba kolhydrater. jag laddar på med frysta bär och frukt. jag dricker te på ingefära, citron och kardemumma. jag promenerar så mycket jag kan och jag försöker minnas att unna mej åtminstone en liten lyxig stund vareviga dag. sakta men säkert kanske jag betingas till att känna att november är riktigt okej. det är väl åtminstone värt ett försök?

På tufftufftåget

högtalardamen med sitt superkorrekta "seuraavana Lapua - nästa Lappo - the next stop Lapua" ekar ut över vagnen. jag är på väg till huvudstaden för att föreläsa ett par dagar. har dryga fyra timmar tid att tänka, tid att skriva, tid att läsa, tid att göra ingenting.

jag älskar tåg. mest på grund av den obrutna lagom långsamma tiden. men också på grund av människorna. för mej är tåget en chans att vara en stund i det "finska" Finland: att höra språket som jag i dess karghet älskar, se kärva tanter med smörgåspaket, sticksöm och kvällstidning. jag har dessutom en teori om att tågåkande tanter är väldigt vanliga människor med vanliga liv. att de står med fötterna på jorden i sina lagom ohippa kläder. att de är skönt opretentiösa och väldigt hälsosamma att omge sig med. fast det kan ju hända att jag generaliserar lite... hursomhelst, jag tycker om att känna tågdoften och suset från rälsen, det lilla gunget när vi susar fram genom kvällsmörkret, slamret från strumpstickorna.

tågåkandet påminner mej om studietiden. då var resan mellan Österbotten och huvudstaden lång, ibland fylld av motstridiga känslor av äventyr och hemlängtan. tåget var både resan ut i vuxenhetens vida värld och resan tillbaka hem till rötterna, en metafor för polerna i mitt liv och balansakten att utveckla min identitet någonstans däremellan. tåget var också ett mellanrum, en frizon i utmanande eller osäkra tider. det var också en zon för böckerna, både de akademiska och de skönlitterära.

nu sitter jag här och låter minnen och tankar komma och gå. snart ska jag plocka upp Philip Teirs "Vinterkriget" och sjunka in i dess sanningssägande fiktiva värld. jag ska hämta en kopp te och smyglyssna på finska tanter som talar om sina vanliga liv. föreställa mej vem dom är och var dom kommer ifrån, vilka liv dom levt och lever.

det slår mej nu att tåget ju är en koncentration av berättelser. dessa resande människor, dessa brottstycken av samtal, dessa platser vi åker till eller från. de blir metaforer för berättelser om liv och mening långt från flashiga karriärer och kvarter. det är nog det som är hemligheten med tåget.

Rädda Arktis!

Kort och kraftigt: gå in på www.savethearctic.org och skriv under! Nu!

Skickat via Blogsy

Återerövra din tid!

Läste på en blogg jag följer (fina kloka köpstoppsbloggen, se listan till höger) att det är take back your time day idag. Ett lustigt sammanträffande, för på den kurs jag höll häromdagen var tid, tidsbrist, stress och högt livstempo ett återkommande stråk (trots att kursen egentligen handlade om röst och kommunikation).

Det förfaller som att vi är allt fler som upplever att tempot i samhället och arbetslivet och vardagen är högt. Vart tog lugnet vägen? Hur blev vi så utan tid? Vi har ju fortfarande 24 timmar i dygnet. Hela veckan, hela året, hela livet.

Jag tänker ofta på det naturliga slow som låg i luften hos min mommo och moffa. Hade det att göra med bondesamhället, landsbygden, skogen? Var det tidsandan? Var det dom som personer? Minnet säjer att vid deras köksbord fanns alltid oceaner av tid. Där fanns en rofylld rytm, en lunk som gav utrymme för filosofiska samtal, undran, argumentation. För att bli sedd och för att se, barn som vuxen. Där fanns årstidernas rytm och stilla söndagar - utan söndagsöppet. Där fanns förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe och kvällste - stunder där vi alla samlades runt bordet. För att prata och vara med varandra. Som en välkommen paus i det ibland strävsamma slitet, antar jag de vuxna såg det.

Det slår mej nu att varandet numera så ofta överskuggas av görandet. Att mitt eget liv är en ständig strävan för att hålla balansen mellan de två. Jag älskar mitt jobb, jag älskar att läsa och skriva, jag vill göra tusen och en saker på min fritid. Men jag behöver också stirra på brasan, göra nästan ingenting. Andas in, andas ut. Praktisera min yoga i tystnad och lugn. Då får jag välja bort konsumtion, ytgrejer jag skulle göra mest för att nån annan vill det, aktiviteter som bara är kulturellt förväntade utan att ge mej något på djupet. Jag får ibland tacka nej också till sånt som är intressant, utmanande och roligt. Lära mej att alla bollar inte kan eller bör vara ständigt i luften. Att gamla analoga klockor tickar rätt behagligt och visar på den cykliska - inte lineära - tiden.

Vad vill du ha din tid i livet till? Vilka är dina tidstjuvar? Var finns dina oaser där själen hinner ifatt kroppen? Vem är du när du inte gör? Kanske hann du inte återerövra din tid just idag. Ingen fara: det är 24 timmar också nästa dygn!

 

Skickat via Blogsy

Köttfritt liv?

Vad äter du om och när du avstår kött? Vilket är ditt bästa vegerecept? Har du något som kan tänkas gå hem hos barn under skolåldern? Vad tänker du om köttfri måndag? Eller vegetarianism i barnfamiljer?

Min egen mat i måndags blev havregröt till lunch på jobbet och lax med grönsaker till middag med familjen. Inget kött alltså, men inte helt vege ändå. Kött äter jag numera ett par gånger i veckan, ofta då ekologiskt lokalproducerat nötkött, men kyckling bara sporadiskt (av etiska skäl). Fast jag känner att det lutar mer och mer åt att köra helgrönt. Sen jag läste "Äta djur" känns det inte bra att ha före detta levande varelser på tallriken. Åtminstone inte sånt kött som kommer från stordrift på konventionella gårdar.

Dessutom tänker jag att vegetariskt ju är ett fantastiskt bra alternativ när det gäller att mätta många munnar på vårt klot. Om alla sju miljarder ska äta 100 gram kött vid varje måltid räcker betet sannolikt inte till och dessutom orsakar själva djurhållningen stora utsläpp av CO2. För att producera ett kg kött behövs tio kg spannmål. Låter det smart? Att äta vege är alltså att slippa krångla till matkedjan och gå omvägen via foder och djur. En form av frivillig enkelhet om man så vill.
Jag ifrågasätter också om vi människor faktiskt är gjorda för att få i oss stora mängder kött så gott som dagligen. I all synnerhet som nedbrytningen av kött i tarmen ger restprodukter som kopplats till bland annat hjärt- och kärlsjukdom. Bra protein finns ju i andra former också: baljväxter kombinerade med spannmål, mjölkprodukter, ägg, nötter... En ask kikärter är kanske en bra början på både klimat- och hälsoresan?
Det är alltså dags att göra lite gröna vågen. Dela gärna med er av era vegetariska höjdare! Här kommer en av mina egna favoriter:
Mixa 5 dl kokta kikärter, finhacka en lök och ett par klyftor vitlök. Blanda ner ett ägg. Salta och peppra. Stek biffar. Servera med grön sallad, yogurtsås och tomat-och-persilja-hack.
Snabbmat. Nyttig mat. Klimatsmart mat. As simple as that!

Skickat via Blogsy

Hemmahöstlov

Idag har småfolket haft höstlov exakt nio dagar. På hemmaplan. Eftersom far i huset och jag själv inte kunnat ta ledigt, har vi pusslat oss genom veckan. Jobbat hemifrån och tagit lite hjälp utifrån, av farfar och morfar.

Det verkar ändå ha varit en skön vecka för barnen. Inget speciellt program. Inga avancerade utflykter. Ett simhallsbesök, ett stadsbesök och sen oceaner av tid för lek och läsning. Pyjamasdagar och vardagspyssel. När snön föll klipptes det flingor och stjärnor av papper. I mängder. Nån dag senare blev dessa ett inslag i en fantasifull lek om "förbluffade tvillingar" i form av gosedjur och legodjur och diverse andra attiraljer från vårt köksskåp. En lek som nu fortsatt i åtminstone fyra omgångar och förefaller lika underhållande för oss i smyg lyssnade stora som för barnen själva.

 

Ibland tänker jag att vår tid är så besatt av att det ska hända något hela hela tiden. Vi styr upp tiden, vi planerar och sysselsätter och stimulerar våra barn - och oss själva - in absurdum. Vi tror att de behöver och vill ha leksaker och prylar för att utvecklas. Vi jagar rastlöst upplevelser och resor och program för dagen när det väsentliga i själva verket kanske är friheten att bara få vara. Tiden, den obrutna, och leken, fri från störande element.

Lite tänker jag på morgondagens samlingarna på dagis och i skolan. På frågorna om vad barnen gjort på höstlovet. Vad händer när man svarar "inget speciellt"? Och undrar jag om man kunde vända på resonemangen. Kanske är just det svaret ibland tecknet på att det funnits utrymme för barnets egen agenda? För något verkligt speciellt? För att ha fått vara bara hemma, med någorlunda närvarande vuxna, i egen takt och låta dagen gå utifrån egna intressen.

Med det skrivet ska jag nu övergå till att pyssla julpynt. Tillsammans. På barnens villkor. Bara för att de vill det!

 

Skickat via Blogsy

Giftfärgsdepp!

Det är ju inte riktigt färdigmålat här än. Ett par burkar färg skulle inhandlas idag. Och tusan så irriterad jag var efter besöket i färghandeln!

Vi skulle ha en färg till småfolkets vägg. Rosa, vattenbaserad färg med så lite gifter som möjligt. Hade vi tänkt. Den i och för sig vänliga försäljaren gav ett förslag med argumenten billig och snabbtorkande. Riktigt lättmålad, dessutom. Vi frågade vilket bindemedlet var och fick ett svävande svar. Vi undrade över lösningsmedel och fick veta att färgen i fråga i alla fall var "hälsosam".

Vi skulle ha en färg att måla gamla brädväggen med. Linoljefärg hade vi tänkt var det bästa, men den torkar ju så långsamt. Så vi undrade över alternativ. Försäljaren förslog "bästa färgen på marknaden". Att den var akrylatfärg gjorde oss fundersamma. Vi hade en association till akryl, till plast, till latex. Nejnej, sa försäljaren - inga plaster här inte. Bara bra egenskaper och mycket sundare än alkydoljefärg ifall man snart ska bo i utrymmet, sades det.

Vi tvekade en stund, lät oss just och just övertygas, köpte två burkar och gick ut. Och i bilen påväg hem slog harmen till. Hur är det möjligt att alternativen är så få? Att kunskaperna bland försäljarna så ytliga? Att vi som ändå betraktar oss som miljömuppar bara ger upp och resignerar?

Nu är det i och för sig sent att stiga tidigt upp, men jag surfar ändå runt och försöker förstå vilka alternativen kunde ha varit. Och jag tänker på vilka ämnen som ska snurra runt i vår inomhusluft den närmaste tiden, jag sörjer de kemikalier som sköljs ut i naturen när vi tvättar penslarna och jag bannar skickliga marknadsföringskampanjer som skymmer sikten för oss vanliga konsumenter!

Kanske får jag så lov att lära mej måla med äggoljetempera till slut. Det verkar vara det grönaste gröna man kan göra. Men tills dess... Hur gör månne ni andra?

Renovera mera

I ärlighetens namn smakade det trä, takmålandet. För ikväll skulle jag bara ha velat vara klar med renoveringen. Fått börja njuta. Det var alltså läge att istället plocka fram sisun. Och jag stretade på och fick ett och annat gjort.

Det var kanske därför det gick det som det gick. Precis när jag skulle ställa undan burken med vit färg slant den ur min hand. Ut över det nyss slipade trärena golvet. Och jag hade resten av kvällen räddad med att röja i röran.

Nu är ordningen återställd och lugnet har lagt sej. Men jag kan inte låta bli att undra om detta var Tecknet? Nu ska jag kanske inte renovera mera på en tid? Det kanske är dags att dra streck? Att tagga ner och runda av och återgå till vardagen igen.

Och ja. Jag ska inte lägga till några fler små projekt på renoveringslistan. Jag ska inse att de inte görs i en handvändning i förbifarten. Jag ska bara stillsamt slutföra det jag påbörjat och låta Kunniga Män sköta resten. Hedersord.

Skickat via Blogsy

Den Grå Vardagen...

Hann ikapp mej rätt omgående, bara så ni vet. Först: Ett barn med feber i tre dagar. Sen: En post-semesterjobbrush kombinerad med tre dagar av frossa och magsjuka (jag själv). Tala om att få chansen att praktisera yogisk attityd ;)

De senaste sju dagarna har jag alltså andats in - andats ut. Tänkt att allt har sin mening. Druckit te på ingefära och citron. Laddat in bilder med sol och värme.

Nu är vi friska och krya igen! Ute faller löven ur träder, det talas om minusgrader och kvällsmörkret är kompakt. Jag boar in mej med stickasockor min mamma gjort, dricker te och tänder ljus. Välkommen höstrusk och myspys. Nu är jag redo!

Skickat via Blogsy

Yoga i Provence

Utvilad. Inspirerad. Utmanad. Stärkt till kropp, själ och ande. Nyss hemkommen från en veckas vila och påfyllning kan jag inte låta bli att dela med mej. Ibland händer det nämligen att universums goda krafter samverkar och att verkligheten överträffar ens vildaste förhoppningar.

Den charmerande inramningen var givetvis en bidragande faktor. Tänk "En lanthandel i Provence" - slingriga vägar, en by från medeltiden, soldränkta odlingar. Sprött klingande katolska klockor och sorl från uteserveringar längs bygatan. Ett litet pensionat med vänligaste tänkbara värdinna och fantastisk frukost. En nära vän som resesällskap. Och därtill ett gäng härliga kvinnor med intresse för att både njuta av tillvaron och utvecklas i sin yoga. Samtal om den största glädjen och den största sorgen. Solen, värmen, dofterna som balsam för alla sinnen.

Där, i den lilla byn Plan de la Tour på pensionat l´Amandari, fick jag för en vecka möjlighet att ägna mej enbart åt väsentligheterna. Jag sov djupt och länge. Gick tysta morgonpromenader bland vinodlingarna, olivlundarna och bergen. Tränade fokuserat och lärde mej mer om hatha yogans olika element. Åt både gott och nyttigt. Skrattade mer än jag sammantaget gjort på månader. Och någonstans mitt i allt detta hann kroppen och själen och anden ifatt varandra.

I lugnet och mellanrummet infann sej närvaron. Där landade mina tankar om mej själv och mitt liv just nu. Där blev vardagens konturer skarpare, där insåg jag vilket mitt fundament är. Där kunde jag formulera nygamla insikter om Det Goda Livet. Samt återupptäcka den sköna sköra kombinationen av disciplin och livsnjutande, som blev något att varsamt bära hem som den dyrbaraste tuliainen (ett ord vi också på svenska i Finland använder ungefär i betydelsen hemkomstgåva). Kanske den balansen symboliseras i det armband jag köpte i den lilla affären i byn? Där möts nämligen hälften brunt och svart läder i skimrande silver. Det ska jag bära och minnas människorna, platsen och insikterna.

Kanhända är det absurt att behöva åka långt Bort för att förstå Hemma? Ändå är det något just med perspektivet - att på avstånd förstå saker man är nästan blind för när man knegar runt i vardagens hjulspår. Jag är innerligt tacksam och glad. Merci och namaste, Yoga i Provence!

Renoveringskaos

Bloggen ligger lågt. På prioriteringslistan får familj och jobb och ett renoveringsprojekt företräde. Som av bilden synes lever vi i någotslags kreativt kaos. Mellan plåt och bräda, om man så säjer. Ihopträngda på åttio kvadrat. Det är nyttigt att tänka att för femtio år sedan levde en sjupersonersfamilj permanent på dessa kvadratmetrar. Och hade dessutom två hyresgäster i vindskamrarna. Och bra gick det.
Vårt drygt hundraåriga hus får nu nytt tak - läs ett ordentligt isolerat sådant. Vi omväxlande beundrar och förfasar oss över gamla tiders byggteknik. Vi hittar bedagat gammalt pärttak, mossa och sågspån som sett sina bästa dagar och tappat sitt isoleringsvärde. Gamla stockar av rödfuru från Lappland glimtar fram och häromdagen såg vi konturerna av en pärlspont som kanske kan putsas upp och målas om nån gång när vi har tid, lust och ork till det. En dag hittar vi en gammal värja gömd på kallvinden. Hur kom den hit? När? Vems var den? Vilka berättelser har den att berätta?
Det som började med drömmen om en ljus och lugn läshörna har nu utvecklats till ett energisparprojekt med gröna förtecken. Därtill med hangup på byggvård och vurm för det kunnande som fanns ett par generationer före oss. Vi diskuterar och läser på om bra val när det gäller isolering, vi återbrukar, vi försöker hålla det hela på hållbar nivå.
Och nu står vi här med ett underbart T-fönster gjort av riktigt bra virke och gammalt fönsterglas, i genuin teknik, av två kunniga äldre herrar. Och med ett par garderobsdörrar från 1920, finaste spegelmodell, som väntar på att få ett lager ny färg. Återbruk till rimligt pris. Dörrar som blivit över och nu funnit ett nytt hem. Vi hämtar dyrbara balar med isolering som ska vara så grön som möjligt.
Tack vare duktiga hantverkare löper snickararbetet smidigt. Själva röjer vi före och efter, drömmer om tjugotalstapet i daglyktan och ljuskrona i taket. Det är rörigt och roligt och lite påfrestande ibland. Men det blir fint och jag gläder mej. När allt är klart ska ni få lite bildbevis.

Skickat via Blogsy

Bussen är bäst!

Ibland har jag förmånen att få jobba på annan ort. Som jag tidigare låtit er förstå väljer jag då gärna att åka kollektivt, oftast buss. Inte bara av miljöskäl, utan främst av andra orsaker. Så ock idag.

När jag jobbade mest med undervisning kunde jag förbereda lektioner på bussen till jobbet och slappna av på vägen hem. Under en period av nattvak kändes det som ett smart drag att inte själv sitta bakom ratten - bussen blev istället ett sätt att få en liten tupplur. Medan jag skrev på min avhandling var bussen en plats för tankekartor och läsning av artiklar.

Idag har jag åkt tur och retur till Vasa för ett möte. Med buss. Jag har dessutom:

- läst dagstidningarna KP och ÖT
- läst möteshandlingar
- ringt ett viktigt samtal
- skissat en forskningsidé
- grovplanerat en kurs
- vilat en stund
- njutit av det sensommarfagra österbottniska landskapet

Det känns ytterst hållbart på det privata planet. Tidseffektivt, trots att resan tar en kvart längre per väg jämfört med om jag hade åkt egen bil. Dessutom ett riktigt bra miljöval, i all synnerhet som jag hade uppskattningsvis ett dussin medresenärer båda vägarna. Ekonomiskt fördelaktigt för min arbetsgivare blev det också; 39,60 € för en tur och retur (i jämförelse med kilometerersättningen för egen bil på cirka 90 €).

Som ni märker ser jag bara fördelar och inga nackdelar alls: Bussen är bäst! Länge leve bussen!

Ekologisk vardag

Så är vi igång igen. Med dagis, skola, jobb och fritidsaktiviteter. Efter en lyxigt lång semester känns det helt okej att återgå till vardagens rutiner. Så kommer det sej att jag sitter med min tekopp och filosoferar en kväll: Vilka är familjens viktigaste ekologiska vardagsval just nu? Och varför? Här är svaren:

1. Maten. Vi prioriterar lokalproducerat, säsongsbetonat och ekologiskt. Vi odlar lite själva till husbehov. Vi vuxna äter mycket vegetariskt. Vi handlar sällan halvfabrikat, gör enkel mat från grunden, tar ofta matlåda till jobbet, samt komposterar eventuella rester.

2. Kemikalierna. Dem har vi rensat ut och ersatt med ekologiska alternativ och kokosolja för hud och hår. Vi tvättar lättsmutsad tvätt med tvättnötter, städar huset med tallsåpa och diskar med biologiskt nedbrytbart diskmedel.

3. Elförbrukningen och transporterna. Vi har sänkt inomhustemperaturen, installerat luftvärmepump och eldar i kakelugnen. Vi stänger av hemelektronik och släcker lampor där det går. Vi promenerar och cyklar kortare sträckor och låter bilen stå så mycket som möjligt. Åker kollektivt då det går och minimerar antalet utlandsresor med flyg.

4. Konsumtionen. Sakteliga har vi satt den vanemässiga konsumtionen under lupp. Vi strävar till att vara medvetna konsumenter, att minska vårt köpande och att välja hållbara alternativ i stället för slit och släng.

Och kanske tänker nu nån att det är droppar i det oändliga havet. Att några människors vardagsval inte har nån betydelse. Att det är förmätet att tro att det egna ekologiska fotavtrycket spelar någon roll. Och då svarar jag att visst, så kan man också tänka. Men jag väljer att tro att riktningen och strävan är själva poängen. Att varje handling har sitt eget värde. Att just de här vardagshandlingarna ger Mening och Mål i vår familj. Så tänker jag och sippar vidare på mitt ekologiska te medan augustiskymningen sänker sej. Och känner mej alldeles redo att göra nästa hållbara vardagsval.

KRUSKA!

häromdagen gjorde jag ett besök i Kruska, Södermalmsgatan 18 i Jakobstad. vilken fin upplevelse! i butiken säljs ekologiska och närproducerade varor av olika slag: mat, hygienartiklar och lite små vardagslyxiga produkter. för den som har tid och lust finns det möjlighet att njuta av caféverksamheten. det är lugnt, ombonat och mysigt. varorna är fint upplagda i vackra möbler. inga grälla plastgrunkor här inte.

jag gläder mej så åt att någon vågat göra den här satsningen! i hyllorna finns nämligen en mängd ekologiska téer (bland annat från Pukka och Clipper) samt biodynamiska stapelvaror från Saltå Kvarn. deras produkter har tidigare varit extremt svåra att få tag på i vår stad och jag gläder mej särskilt åt sortimentet av bönor, olika gryner och det lyxiga knäckebrödet av dinkel. Kruska kommer alltså att bli ett fint komplement till mina andra stamställen för inköp av ekoreko varor. och får jag en timme över i vardagen vet jag vart jag styr för fika!

Goda Grejer

Nu har jag satt igång mitt lilla augustiprojekt: jag ska ladda mej med Goda Grejer inför hösten. Jag har bestämt mej för att börja dagen med antingen en grön juice eller en bärsmoothie. Det tog sin tid att komma till skott, men efter fyra dagar är jag helt såld! Det känns otroligt bra att unna mej dessa energikickar direkt på fastande mage och därigenom boosta immunförsvaret och förse kroppen med dunderdoser av allt från vitaminer och mineraler till klorofyll. Klorofyllet ska ha ett slags detox-effekt, samtidigt som det är inflammationshämmande och stärker immunförsvaret. Och det tackar jag inte nej till!

Varannan morgon mixar jag alltså ihop en juice av grönsaker och vetegräspulver. Jag tager vad jag haver i form av gurka, spenat, selleri, squash, citronsaft, färsk ingefära och annat "grönt". Kör det i mixern till en slät massa och silar genom tesil till en tunn juice. I och för sej kunde man säkert äta den osilade massan också med tanke på de goda fibrerna, men jag gillar inte tuggmotståndet kombinerat med smaken. Kanske är det bara en vanesak? Varannan morgon blir det en smoothie på joghurt, en bit banan och olika färska bär. Den smaken är ju avsevärt mera bekant och gillas utan krumbukter.

Hela proceduren tar mej tio minuter, varav fem går åt till att diska mixern ;) Nu när vi har semester är det ju ingen utmaning att ta mej tiden, men när det är dags att återgå till jobb/skola/dagis hoppas jag ha blivit så inkörd på rutinen att jag fortsätter ändå av bara farten. Och det märkliga är att detta sätt att inleda dagen ger inspiration till att "leva nyttigt" resten av dagen också. På ett väldigt okomplicerat sätt. Jag återkommer längre fram med en rapport om de eventuella upplevda hälsovinsterna. Den som läser får se!

Blogsytest

Jag är visserligen en sann Ugly Blog-anhängare och få (om ens nån) kan ha missat att jag prioriterar ord framom bilder här på bloggen. Men ibland blir det liksom lite magert utan bild, till och med för min smak, så nu ska jag utveckla mej själv lite. Jag ska försöka få till en fungerande bildhantering, speciellt för mitt bloggande via padda. Därför testar jag nu Blogsy. Det blir antagligen en lagom utmaning för mej, som är rätt ointresserad av tekniska rackerier, att få ihop de olika formaten. Men skam den som ger sej. Gårdagens inlägg om tomaternas tält ville sej inte riktigt bildmässigt, men nu ska den bilden hoppeligen vara uppe ;)

 

Skickat via Blogsy

En hållbar dag

Idag är en sån dag när jag får en plötslig glimt av det hållbara livet. En sån dag när saker liksom bara stämmer. Jag har sovit gott och jag får börja dagen med en länk i nyregnad syrestinn luft. Det är halvtidigt, resten av familjen sover. Omgivningen också: jag är nästan ensam längs vägarna. I Stora Uppförsbacken står ett gäng kossor och betar gräs. De är ekologiskt lyckligt lottade, råkar jag veta.

Efter frukosten enas familjen om städdag - helt på riktigt. Vi lyckas reda upp bland alla grejer och putsa bort både Fäbodasand och dammråttor från golven. Småfolket återfinner borttappade skatter och mappar in högar av sommarens konstnärliga produktion. Det doftar tallsåpa och plötsligt ser vårt hem nästan lite genomtänkt och harmoniskt ut. Det känns ovant, men fint.

 

 

Jag plockar fram min roman och inser att jag faktiskt unnat mej en hel hög med romaner denna semester. En bok i veckan. Vilka resor jag gör! Alldeles utan yttre fotavtryck, men med djupa avtryck i mitt inre. Just nu tidigt 1900-tal i Sydrhodesia och England. Andra liv, andra länder, andra kvinnoöden. Speglar att se mitt eget liv i. För att uppskatta det liv jag lever, men också få inspiration att ta nya steg, utvecklas, växa. Höja mej över mina vardagliga futtiga stressmoment, min habegär och de attribut jag ibland tror är villkor för ett gott liv. Se dem med nya ögon. Ibland inte se dem alls.

Och barnen leker för en stund i harmoni och fantasi, sambon handlar återbruksmaterial till det som ska bli kaninens utebur. Snart ska jag dricka mitt kaffe med choklad. Kanske elda i kakelugnen. Till kvällen göra enkel mat på bra råvaror, ekologiska och närproducerade. Titta till våra odlingar och kanske skörda lite hallon. Vi får se.

Jag njuter av dagen. Och bär med mej dess hållbarhetsfaktorer. Det är inte rocket science. Det är ekonomi och ekologi och socialt och kulturellt. Omsatt i min egen vardag.

 

Skickat via Blogsy

Tomater i tält

Jahapp, så var trubblet med tomaterna löst! Våra tomater (och gurkor och paprikor) bor numera i tält, plasttält. Praktiskt. Prisvärt. Snabbfixat. Fast med estetiken är det väl lite sådär, det beror ju på vilka preferenser man har. Mest skeptisk är jag dock till plasten... Den är så långt från wabi sabi man kan komma. Den luktar kemikalier och jag undrar om dunsterna blir en del av tomaterna sen? Hoppas inte  det!

Men vi gjorde vår Kajsa Wargh och tog vad vi hade: gamla störar, en rulle byggplast, några lecablock. Och nödlösningen verkar funka. Nu växer plantorna fantastiskt bra i en blandning av kompost, jord och gräsklipp. Återstår att strö lite vedaska runt fötterna på tomaterna - det lär de nämligen gilla.

Dessutom: det blommar alldeles galet guldgult mot byggplasten. Om alla små blommor verkligen blir gurkor och tomater kommer vi att få äta tomatsoppa och gurksallad hela hösten.

För mej är tomaternas tält en träning i att tänka funktion före form. Det utmanar mej att hantera dissonansen, att inse att livet inte behöver - kanske inte ens kan eller ska - handla om att alltid hitta det perfekta alternativet. Kanske behövde jag just detta lilla för att landa i det verkliga? För att peta på bubblan av alla sköna hem och lantliv och tidlösa skönheter?



Döm själva. Jag bara konstaterar att man får dom tomattält man behöver för att utvecklas som människa!

Tomater i trubbel

jag har råkat ut för trubbel i trädgården. det gäller tomaterna. de med omsorg framodlade från frö, lyckligen omskolade och avhärdade. och sedan framdrivna i diverse hinkar och pytsar, nu tillfälligt inhysta i lilla drivhuset och i olika rabatter. de behöver hjälp, som av bilden synes.

tanken var egentligen att de småningom skulle få flytta in i ett sprillans nytt växthus. nu har det dock slumpat sej så att Projekt Växthus inte blir förverkligat denna sommar. och när det nu dessutom slumpat sej så att sommaren är kylig och solfattig står jag rådvill (och lite skuldtyngd) inför mina kära plantor. somliga blommar redan villigt, men jag ser ju på dem att de vill ha större ytor att röra sig på, mera sol, mera näring, mera varm och fuktig luft. bättre omständigheter, helt enkelt. om det ska bli några tomater att äta.

så jag spånar på olika alternativ. tillfällig tomatodling i plasttunnel? byggämbar i rad mot södervägg? ockupering av döttrarnas lekstuga? samma dilemma gäller för övrigt mina plantor av gurka, chili och paprika. men rädda det som räddas kan, om det nu kan utan solens hjälp, tänker jag.

är det alltså någon av er läsare som har erfarenheter av tomattrubbel, så hör gärna av er! nu är goda råd dyra...

Bästa bären!

tack vare ett väder som i varje fall liknade sommar togs det idag en familjetur till blåbärsskogen. i ett par timmar hade vi en "all inclusive" med strålande sol, skogens sus, blåbär i mängd och kaffekorg. helt oslagbart!

på en liten stund boostade vi immunförsvaren på plats med färska soldränkta bär och skogens egen aromaterapi. samt fyllde de medhavda före detta glassbyttorna till bredden. vårt frysta förråd börjar nu anta ansenliga proportioner - det måste vara något med samlargenen - och jag gläder mej.

för blåbär är rena dunderkuren: proppfulla med vitaminerna C, B och E, samt diverse mineraler och fenolföreningar. forskning har visat att blåbär är bra för hjärtat, skyddar mot cancer och diabetes, degenerativa och inflammatoriska sjukdomar. dessutom helt gratis och utan biverkningar, förstås.

så ut i skogen, gott folk! det gör gott för kropp & knopp.

Ved, skog och tjära

Hos oss är det ved som gäller idag. Det sprakar inomhus och spikas utomhus. Jag eldar brasa i kakelugnen medan sambon bygger vedbod. Och jag tänker att den är en rikedom, denna ved som vi tar så för given.

Eldandet innebär vardagslyx och avkoppling, ett sätt att varva ner och finna ro. Själva vedarbetet är konkret och synligt i motsats till det tankearbete jag gör på jobbet. Jag gillar faktiskt att bära och stapla. Ett arbete med sin egen rytm och logik och balans. Veden är också självförsörjning i liten skala, åtminstone om det råkar bli elavbrott är den verkligt bra att ha.

Dessutom kopplar veden mej till stora skogen. Den som min morfar och hans släkt brukat genom seklerna. Häromkvällen fann jag en skrift om tjärdalarna i trakten. Påmindes om hur skogen och tjäran blev nyckeln till ett bättre liv, blev något som gav tillskott till den magra självhushållningen i de skogrika byarna längs med ån. Hur tjäran byggde broar ut i världen. Med mycken möda och stort besvär, dock.

Så tänker jag medan brasan brinner ner och sambon övergår till att servera glassportioner till barnen. Regnig semesterdag i ett nötskal.

Sommarsmultron

halvvägs in i semestern bestämmer jag mej för ett blogginlägg. om de ögonblick som glimrar lite extra i sommartillvaron, någonstans mitt i detta halvmulna med plus femton grader. jag skärper mej en aning och samlar mina magiska stunder som smultron på ett strå.

det är eftermiddagen på stranden. också den mulna och blåsiga då vi flyger drake och klättrar i träd. då vi vandrar på urtida klippor och fikar saft och surskorpor med smör. och det är turen på tumanhand i lilla skogen bakom stugan i Esse då min underbara yngsta upptäcker spindelnät och räknar blåbär med samma intensitet. då vi funderar på vilken backe hennes mommo åkte skidor i som barn, på vem som byggde stenmurarna runt åkern intill, på om det faktiskt kan komma en riktig björn lufsande här. samt klurar ut hur man hittar tillbaks samma väg som man kom i en skog, även om den är liten. och det är stunderna när kaffet ännu är lagom varmt och jag ostört läser några sidor roman, reser i tid och rum och i mitt inre.

tack vare vårt beslut om en "hemester" upptäcker jag vilka små byggstenar min sommarkänsla egentligen byggs av. stunderna med släktingar och vänner på besök i nejden. samtalen som får ta den tid de behöver och kopplingarna till mina rötter, min bakgrund och dem som gjorde att jag blev den jag blev. de sena kvällarna med magiskt ljus och kravlös morgondag. friheten i att inte nästan inte alls planera min tid. förmånen att få växla mellan att vara sällskapsmänniska och dra mej undan och pyssla med mitt (i den mån det nu är möjligt i en familj med två barn på fyra och sju).

och jag tänker när jag skriver att det är inte så illa ändå. att mina sommarsmultron i väldigt liten grad beror av Det Perfekta Vädret. att jag därför lugnt kan ta dagen som den kommer. i väntan på värmeböljan.

REKO midsommar

hade tänkt skriva om fantastiska projekt REKO redan häromveckan, men nu är det dags.

vi har alltså tecknat REKO-avtal med en rad lokala matproducenter. för en period om åtta sommarveckor har vi förhandsbeställt varor (bl.a. grönsaker, nötkött, bröd, jordgubbar och bondost) och betalt in överenskommen summa. varje torsdag klockan 18 hämtar vi veckans leverans på Optimas parkering. för en timme uppstår där ett slags Bondens Marknad i miniatyr. vi träffar dem som fixar vår mat på bordet, vi träffar andra likasinnade kunder, våra barn ser "varifrån maten kommer" och vi utbyter idéer om nya produkter som kunde tas med i sortimentet. häromveckan kom vi oförhappandes hem med ett paket nymalet ekologiskt fullkornsvetemjöl på handeln. bara för att en eldsjäl bara hade fått lust att provmala lite. det är som ni förstår helt oslagbart!

förutom att maten är prisvärd (inga mellanhänder) och färsk, så har den rest möjligast korta väg. grönsakerna behöver inte ta en runda via centrallager i södra delarna av landet och transporterna belastar därför miljön minimalt. nötköttet kommer från gräsbetande djur vars foder produceras på gården. den sammanlagda resan mellan gård, slakteri och vår frys är kort, jag tippar på 15 km. bara en sån sak...

ytterligare en vägande faktor för vår familj är att maten får ett ansikte. jag gillar känslan av att veta vem som odlat tomaterna, skött om korna och knådat surdegsbrödet. och producenterna får direkt respons på det de producerat. jag hoppas att de känner att vi uppskattar det arbete de gör, att vi röstar med våra plånböcker och vill försöka hålla pengarna i regionen. dessutom bidrar REKO-projektet till att vi äter ännu renare mat: mer grönsaker, bra mat lagad från enkla råvaror i säsong.

årets midsommarmeny blir alltså extremt REKO. basen är lax (fångad igår morse av vår lokala fiskare), nypotatis med dill, färska grönsaker av alla de slag och ett surdegsbröd (som hämtas ikväll). på det en efterrättskompott på dagsfärska jordgubbar och egen rabarber, visserligen toppad med köpt vispgrädde och mandelhack. men ändå. så mycket bättre kan det inte bli. vi njuter och vi gillar och vi rekommenderar varmt REKO till alla andra som längtar efter Det Goda Livet!

Vilda Växter

Som jag tidigare berättat här på bloggen var det kurs om Vilda Växter som gällde i helgen.

I halvmulet väder åkte vi ut mot Svedjehamn, kloka gubben och jag. Inledde med att ta oss upp i Saltkaret - utkikstornet varifrån man får en fascinerande utsikt över Kvarken. Och De Geer-moränerna, dessa strimmor av sten som löper i vatten och på land och ser ut som om en urtida jätte krattat sin grusgång. Förunderliga äro verkligen spåren av inlandsisen! Efter en fin (men myggig) tur längs vandringsleden runt Bodvattnet fick vi haka på slutklämmen av en örtvandring längs strandängarna. Redan då kom de första användbara insikterna om tekurer på enris och björklöv och om älggräs som krydda i småbröd. Och det var bara början...

Själva kursen som hölls på ett gårdsmuseum inne i byn var sedan otroligt inspirerande och lärorik! Med en imponerande kombination av sakkunskap och humor förmedlade Alexandra kunskaper om allt från "aktiva ämnen" till "plocka, torka och förvara" och "beredningsmetoder". Dessutom fick vi kursdeltagare själva prova på att göra både örtolja och tinktur (spritutdrag). Mina kalla fötter och händer ska jag i höst smörja med tallbarsolja och om/när stressen gör sig påmind kan jag ta fram min tinktur på vänderot.

En örtkunskap jag kommer att tillämpa direkt är att brygga te på groblad, som ska ha en slemlösande effekt. Kanske får jag äntligen bukt med min återkommande hosta som jag dragits med av och till under våren och försommaren. Grundreceptet på en kopp örtte är:

2 tsk torkad mortlad ört (dubbel mängd färsk ört)
2,5 dl kokande vatten

Blanda örten i kokande vatten. Låt dra i 10 minuter. Sila av och drick!

Största behållningen av Vilda Växter är nog kunskapen om vilka aktiva ämnen i växterna som har vilka effekter. Samtidigt gav kursen mej också en större respekt för hur verkningsfulla örter faktiskt kan vara. De ska hanteras med både kunskap och klokskap och doseras i rätt mängder, precis som vilka medicinska preparat som helst. Jag förundras verkligen över naturens rikedom - än en gång. Nu har jag en liten lista över växter jag vill lära mej använda i sommar, vissa som hälsobefrämjare i vardagen, andra som husapotek för diverse småkrämpor. Mer holistisk hälsa kan det ju knappast bli: plockandet i naturen, pysslandet under beredningen och sen vetskapen om att det är hållbart och kemikaliefritt hela vägen.

Ni lär alltså få läsa mera om mina örtäventyr framöver, var så säkra...

Våga Välja Vilda Växter

inkommande söndag, på vilda blommornas dag, ordnas på Björkö både örtvandringar och kurs i hur man använder vilda växter. kunskapen förmedlas av västerbottniska örtterapeuten Alexandra de Paoli (se länken till hennes blogg Isdimma nere till höger). och Björkö ligger dessutom mitt i världsnaturarvet, mitt i Kvarken, mitt i allt och ingenting - den är en del av den kustregion jag föddes och växte upp i och älskar. gissa om jag är exalterad!

nu ser jag fram emot att få lära mej mera om vilka vilda växter jag kan använda till vad, när jag ska skörda, hur jag bäst tar dem tillvara, hur jag gör egna tinkturer, dekokter och pulver som kan användas både i vardagsmat och i husapotek.

en bättre inledning på semestern kunde jag knappast ha önskat mej. jag återkommer med intryck och lärdomar nästa vecka!

Kryddgården är här!

så kom jag äntligen till skott. mycket tack vare en driftig far och en barnpassande sambo. häromdagen tog vi tag i grepen och spaden: grävde kvickroten ur örtrabatten, stensatte kanten med gammal sprängsten och tegelstenar vi haft liggande, bytte gammal jord mot ny.

efter en tur till plantskolan och diverse omorganiseringar i den egna trädgården kan jag nu stoltsera med följande örtskatter: salvia, citronverbena, mejram, timjan och citrontimjan, citronmeliss, pepparmynta och grönmynta, samt fransk dragon och gräslök. basilikan är på gång i sin kruka. pepparroten och libbstickan ska avhämtas hos bekanta i dagarna. och oreganon växer över all bräddar på sin gamla plats. (igår hörde jag dessutom att förvildad oregano är en av de nyttigaste växter man kan hitta, så jag gläder mej åt både växtkraften utomhus och mitt nyskördade knippe som hänger på tork i köksfönstret.)

färdigställandet av kryddgården får ännu vänta. fänkål och kummin har jag inte lyckats hitta i affärerna än, koriandern och ruccolan verkar ha försvunnit under vintern och ska nu dras upp från frö. vackra stenar ska placeras på strategiska ställen och lämpliga vattentunnor ska införskaffas. men allt det får bli semesterprojekt. grovjobbet är gjort och örterna får börja växa. vackert så!

den regniga morgonen till ära brygger jag mej en kopp te på oregano, slår mej ner och bara njuter en stund. växterna får sitt och jag får mitt. "rik den som nöjd är" - så sant som det är sagt.

Äkta vara

medan försommaren drar fram ägnar jag mej åt allehanda trevligheter. bland annat förkovrar jag mej i örtkunskap. jag plockar nässlor och gör omelett. läser på i örtaboken och lär mej mer om nässlans fina egenskaper: den är rik på mineraler och klorofyll, bra för immunförsvar, motar trötthet i grind, stöder njurarnas arbete. en riktig dunderört, alltså. och därmed en favorit bland alla de lättillgängliga vilda växter som kan användas för att skapa hälsa (snarare än bota sjukdom).

kloka gumman får tidvis sällskap av kloka gubben (dvs han jag bor med). en eftermiddag på stugan plockas det granskott, som sätts på burk och blandas med ekologiskt socker. med spänning följer vi nu granskottssirapens tillkomst: vänder och skakar burken, ser till att den står soligt, förundras över processen. kanske kan vi nästa vinter ha vår egen lilla burk med hemgjord hostmedicin?

och jag känner mej förunderligt rik, så som mommo på sin tid, när jag gläntar på dörren till naturens eget skafferi. tänker att allt är så vist ordnat ändå. det gäller bara att söka kunskapen och odla klokskapen. naturen bjuder på äkta vara.

Trädgårdsrus

jag har varit rätt osynlig på bloggen de senaste veckorna. det har i mångt och mycket med det vackra vädret att göra. all möjlig tid har tillbringats ute i trädgården.

med den otippade värmeböljan följer mångahanda uppgifter. mina små plantor är nu omskolade och befinner sig i drivhuset i väntan på att familjen ska få till ett riktigt växthus. tidsoptimismen har dock sina sidor... men vårt grönsaksland är sått, djupsängen likaså. potatislandet - årets nyhet - har tagit sin fulla form och de 44 små groddade knölarna har varsamt lagts ner i jorden. vi har gödslat med både ekologisk kodynga, algomin, kompost och vedaska i hopp om goda skördar.

gårdagen ägnades delvis åt att frigöra kungsängsliljor, pioner och klematis från kvickrotens härjningar. nu ser det riktigt prydligt ut (på sina håll) i min kära blomsterrabatt! dessutom har rabatten fått tillskott av riddarsporrar och dvärgiris som min generösa kollega hade i överflöd hemma hos sej. och fram sticker någonting jag tror kan vara astrantia, men helt säker är jag inte... detta år har jag dock lovat mej själv att inte övernitiskt rensa bort några tveksamheter, utan vänta och se och låta tiden skilja agnarna från vetet. under tiden har det varit läge att ta den fösta rundan med gräsklipparen och åter konstatera att handskuffaren var ett smart val både för miljön och för formen: en klippning motsvarar i stort sett en joggingtur vad gäller pulshöjning och svettmängd.

min kryddgård är i stand by på grund av allt gräs och ogräs som växer snabbt på annat håll, men i veckan som kommer hoppas jag ändå hinna gräva vidare och sätta ner några första nya plantor.

det är alltså trädgårdsrus i flera bemärkelser. intensivt och underbart!

Floradagsfirande i ny form

just idag känner jag mej extra lyckligt lottad! solen skiner. kvicksilvret kryper högt. jag arbetar halvtid och kan disponera en del av dagen enligt eget huvud. och jag har en trädgård som rymmer många projekt.

någonstans vid lunchtid besluter jag mej för att överge skrivjobbet framför datorn och dra på mej stövlarna. fram åker skottkärra, spade och grep. jag ger mej på den av kvickrot överfyllda rabatten. gräver, rensar, kärrar överloppsjord till ett potatisland under konstruktion. flyttar sten och tegel, grus och sand. måttar och prövar. gräver igen. den design som vuxit fram i mina skisser transformeras till något som (kanske) funkar på plats.

jag gör några fina fynd. en övervintrad pion, några fång gullvivor, två försiktiga plantor stjärnflocka och så ett par kattmyntor. en decimeter under marknivå finner jag en gammal stensättning med de vackraste runda stenar. vem av husets tidigare husmödrar har månne placerat dem här? vad tänkte hon på medan hon grävde? vilka växter planterade hon i rabatten? hur såg hennes kvinnoliv och vardag ut? jag låter tanken sväva, tar stenarna till vara och är tacksam över att få återanvända dem.

under ett par timmar vilar själen i grävandet. i det fysiska arbetet, doften av jord, solen som värmer min vinterbleka hud. i fågelsången - de hundratals rösterna i salig blandning. i synen av vitsippor och blåsippor. i känslan av ett sammanhang och en mening bortom universitetsreform, klimatkris och kvartalsekonomi anno 2013.

och så slår det mej att det är Floradagen idag. att detta är första gången i mitt akademiska liv som jag firar den arbetandes helt fysiskt bland blommor och blad. bästa tänkbara. mycket handfast. mycket värdigt. det skulle kunna rundas av med en skål i fläderblomssaft...

Pyjamasdag

Ute duggar det tätt och det stora grå hänger över den lediga dagen.

Inne doftar morgonen kaffe. Bryggt i ett gammalt reseminne från Italien. Det puffar och väser om espressokokaren. Den är extremt low tech och sjunger långsamhetens lov. Signalerar en lägre växel och något för alla sinnen.

Efter viss tvekan besluter vi oss för att vädra dammsugaren, ställer undan rester av vintergarderoben, lyfter fram kuddar till utemöbler. Vattnar törstande blommor och upptäcker nya blomstänglar på en orkide.

När det närmar sig lunchdags får vi plötsligt divine inspiration och mixar kidneybönor, kokt spelt och kryddor till det som visar sig bli bästa bönbiffen hittills. Till och med familjens yngsta gillar konceptet och vågar smaka.

Medan brasan knastrar läser vi både Betty är en speciell sorts ko, Omställningens tid och Häxläxa. Somliga tar sej sedan en tupplur och andra bygger lego. I bakgrunden tickar väggklockan i hjärtats egen rytm, får mej att minnas tempot från ett kök i min barndom, en plats där tiden hade rum för själen.

Det är oplanerat. Det är ostylat. Det är pyjamasdag. Någonting säjer mej att det är den perfekta dagen.

Livets krydda

det ska genast erkännas; jag har snöat in totalt på kryddor. dessa underbara örter som använts till nytta och nöje av generationer och vars egenskaper kloka gummor känt till genom århundraden - ända tills industrisamhällets övertro på det syntetiska tog över både i kök och i medicinskåp. innan kryddorna i butikshyllan var radioaktivt bestrålade. innan spår av läkemedel och hormoner var en del av fisken från Östersjön.

i samband med resor är det ofta i örtagårdarna jag stannar upp lite extra. i Paris finns en underbar liten klosterträdgård mitt i bruset intill Sorbonne. den mäter inte många meter i längd och bredd, men den berättar mycket om en kunskap och klokskap som fanns där låg före snabbmaten uppfanns och  läkemedelsbolagen noterades på börsen. och den bjuder på dofter och ögonfröjd som når förbi turistbruset; allra längst in i själen.

i min egen kryddrundel har timjan, oregano, citronmeliss och dragon sina fasta platser. på sistone har jag låtit myntorna ta plats i blombänken och upptäckt den svalka de ger till sommarens vatten och vilket välgörande te man kan brygga av dem en kulen höstkväll. isop landade i odlingslådan av en slump när jag längtade efter lavendelblått och kämpade med härdigheten. koriander har vi haft i överflöd de senaste två åren, eftersom den hann självså sej innan vi hann blinka.

just nu skissar jag på en utvidgning av kryddodlingen. vi har en fin fasad mot söder, en meterhög stensockel som magasinerar solens värme dagen lång. den platsen borde vara som klippt och skuren för en kryddgård, tänker jag nu - efter år av försök med pioner som aldrig ville ta fart. nu ser jag framför mej libbsticka och pepparrot till vinterns soppor, salvia till lammstekarna, körvel till de söta bakverken och kummin till brödbaket. jag ser krukor med känsliga basilikor och rosmarinplantor som blir små buskar, kanske till och med ett olivträd som vi kan övervintra i kvisten.

återstår så bara lite grävande, lite flyttande av sten och grus, lite skaffande av frön och plantor. lite fördjupning i böcker om örternas egenskaper. kanske en kurs om läkeväxter eller två. och den kloka gumman inom mej nickar och ler.

Glada Wappen!

utanför mitt fönster vajar en klunga snödroppar i vinden. enstaka krokus sticker upp sina vita huvuden här och där. blåmesen och pilfinken flyger båda ivrigt mellan träd och holk. det kvillrar och kvittrar i toner jag inte riktigt kan bestämma vems de är. kanske är det rödvingetrasten vi såg häromkvällen?

och jag tänker att Valborg bär med sej bud om att våren verkligen är på väg. att det mycket snart kommer att grönska, att fågelungar ska kvittra, att det kommer varma och soliga dagar. Valborg är dagen när det gröna livet spirar extra mycket. kanske är det en dag när italienskans adjektiv till och med kunde ställas före substantivet (så som i La Verde Vita). för att det gröna är ett Mycket Viktigt Adjektiv? enligt säker källa kan sådana nämligen förtjäna en plats före sitt substantiv. precis som i La Dolce Vita, ni vet.

och vi firar traditionsenligt. med mjöd och struvor, ballonger och serpentiner. med stolta toner från manskör, med tal som hyllar våren och med bubbel i glasen. för det gröna och för livet. och för Det Gröna Livet!

Att våga!

Idag har jag unnat mej att gå på kurs. Vilken skön kontrast att bara få vara deltagare när det oftast är jag själv som håller i trådarna!

Temat för kursdagen var Att våga. I familjen Österåkers orangeri på Flemmingsbacken utbyttes drömmar och insikter och skissades steg framåt. Bara inramningen var otroligt inspirerande: fri utsikt över åkrarna, en knastrande kamin i hörnet, frigående höns och tuppar som gal, duggregn som långsamt övergick i trevande solsken. Ett sällskap med åtta frimodiga kvinnor med kreativa funderingar. Och en kursledare som både bjöd på egna insikter och inbjöd till att blicka inåt och framåt. Bästa tänkbara.

Under dagen jobbades med visioner och verktyg för att utvecklas i liv och arbetsliv. I goda händer fick vi både verbalisera och visualisera vem vi är, vad vi kan och vad vi vill. I min egen "vision board" finns både gröna stråk, skaparkraft och välmående. Där finns nyckelord jag vill arbeta vidare med och låta genomsyra min tillvaro. Tack vare bilderna och orden ser jag nu så mycket tydligare vilken min innersta önskan är, vilka element jag vill ge mer utrymme i mitt liv och vilka steg jag ska ta på vägen. Mina konkreta mål är klippta och klistrade, synliga för mej själv och därigenom plötsligt alldeles möjliga att sträva till.

Jag tror att alla kunde ha stor glädje av en dag som denna. När satt du senast ner och unnade dej ett förbehållslöst samtal om din riktning i livet? När fick du en hel dag av impulser till förändring och utveckling? När diskuterade vilka verktyg du har att använda? Min övertygelse är att ett hållbart liv lättare växer fram när vi tar oss tid att ställa de rätta frågorna och får perspektiv och uppmuntran genom att diskutera dem med andra.

För mej blev Att våga-dagen ett fint vägmärke. En punkt att förhålla mej till och hämta massor av kraft ur. Därtill gav den ännu en bekräftelse på värdet av Det Goda Samtalet i rättan tid och på rättan plats. Tack, Maria och ni andra som var med!

Förodlingsdax!

det tog oss ett tag att inse att våren faktiskt är här, men nu är vi äntligen igång med odlandet. häromdagen satt jag och Småfolket och visionerade fram en lista på allt det vi vill odla denna säsong. listan blev lång, variationsrik och innehöll något för alla smaker. gurka och morötter låg högst på önskelistan, men paprika och körsbärstomater kom inte långt efter.

först igår skred vi dock till verket genom att invadera köksbordet med fröpåsar, gamla mjölkkartonger och glasspinnar, minidrivhus och en påse såjord. alla fick bidra med sitt: fylla jord, peta ner frön, vattna, skriva eller rita etiketter. slutligen transporterade vi varsamt hela den nysådda härligheten till vårt soligaste ställe: det gamla gula skåpet i vardagsrummet.

nu samsas de gamla kartongerna och minidrivhuset med pussel, diverse pyssel och en avdankad orkidée. det är ett synnerligen oestetiskt upplägg, men fyller sin funktion utmärkt väl. återstår att vattna och vänta, prata om och ibland med våra sådder och ivrigt spana efter små gröna skott. går allt riktigt bra kan vi vänta alltså oss åtminstone tomat, paprika, gurka och squash, broccoli och hyfsat med basilika till sensommaren. dessutom har vi sått en försvarlig mängd tagetes i förhoppningen att de ska hjälpa oss hålla kålmaskarna stången.

ikväll drömmer vi vidare och skissar på det växthus vi kanske kan plantera ut våra förodlade plantor i. om inte denna säsong, så kanske nästa? det spelar kanske inte så stor roll. i odlandet är tidslinjen en cirkel: tempo sekundärt och upplevelse primärt. en glimt av att leva lite lagom långsamt. men det ska erkännas; visst känns det skönt att förodlingen är igång!